Det händer mycket i svensk politik just nu! Efter ett jämnt Riksdagsval vann den koalition av partier som består av Sverigedemokraterna, Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna majoritet med tre mandats övervikt. En dryg månad har nu gått och i fredags presenterades det så kallade Tidöavtalet, där partierna presenterar den politik de vill driva under mandatperioden.
Religion = islam
Tidöavtalet håller sig till sin genre och formulerar sig huvudsak i allmänna och något diffusa termer och religion är – sett till det som finns utskrivet – inte ett särskilt prioriterat område. Det mer allmänt hållna ordet religion nämns tre gånger i de 62 sidor långa dokumentet (två gånger i form av religionsfrihet och en gång i form av religiösa organisationer). Islam utmärks genom att vara den enda religionen – i formen islamism – som explicit tas upp. Islamism förekommer sex gånger, medan såväl kristendom som judendom helt lyser med sin frånvaro i avtalet. Andra för religionsområdet relevanta ord som nämns är konvertiter och konfessionella skolor. Samtidigt finns det i avtalet i sin helhet, särskilt i de delar som rör migration och integration, en stark betoning på svensk kultur och svenska värderingar. Utifrån hur de fyra partierna tidigare argumenterat (se genomgång nedan) menar jag att även dessa skrivningar kan ses relevanta för den som är intresserad av religionsfrågor.
Uländsk finansering av trossamfund, muslimska skolor och ”svenska värderingar”
En fråga som direkt rör religion handlar om utländsk finansiering av trossamfund och civilsamhällesorganisationer (sid. 45). De fyra samarbetspartierna har här enats om att, genom en utredning, se över möjligheterna att förbjuda utländsk finansiering av trossamfund och civilsamhällesorganisationer. Detta förbud ska dock inte gälla generellt, utan enbart när det finns kopplingar till islamism och extremism. Inom kategorin civilsamhällesorganisationer nämns olika typer av kulturella och etniska organisationer, tillsammans med religiösa organisationer och trossamfund. En kartläggning av utländsk finansiering, tillsammans med hårdare tillsyn anges som sätt att arbeta mot en ökad islamism och radikalisering och förhindra att “organisationer används för islamistiska och separatistiska intressen”. Denna typ av organisationer ska, om möjligt, även förhindras att få del av offentliga medel.
Ett annat område med bäring på religion är skolor med konfessionell inriktning (sid. 54), vilka enligt avtalet ska granskas hårdare. Här nämns explicit muslimska skolor, då det enligt avtalet finns “ett stort problem med extremism och islamism bland skolor med muslimsk profil”. Skolinspektionen ska få ett utökat uppdrag i relation till dessa skolor, och “[s]kolor som inte respekterar styrdokumenten ska stängas”. Liberalerna som nyligen ändrade ståndpunkt till att vilja förbjuda och avveckla alla religiösa friskolor (se mer nedan) har således fått kompromissa med de andra tre partierna som inte vill se lika långtgående åtgärder angående skolor med konfessionell inriktning. Huruvida Skolverkets utökade tillsyn även ska gälla för skolor med en kristen eller annan religiös profil där problem rapporterats framgår ej.
Liksom framkom ovan omnämns konvertiter i avtalet (sid. 45), och det sker i ett sammanhang som rör en ökad rättssäkerhet på migrationsområdet. Här uttrycker avtalet en ambition om att bedömningar av ärenden som gäller konvertiter och HBTQ-personer ska ses över.
Slutligen bör frågan om “bristande vandel” som grund för utvisning diskuteras även i detta sammanhang. Denna punkt i avtalet har fått stor uppmärksamhet och bemötts med stark kritik. Formuleringen finns under rubriken migration och integration, och anger att en utredning ska undersöka möjligheten att “utvisa en utländsk medborgares på grund av bristande vandel” (sid. 37). Begreppet “bristande vandel” beskrivs på följande sätt: “Den som befinner sig i Sverige och åtnjuter svenska gästfrihet har en skyldighet att uppvisa respekt i förhållande till grundläggande svenska värderingar och inte i handling missakta befolkningen”. Några exempel på vad som kan betraktas som en bristande respekt gentemot “svenska värderingar” eller vilka typer av handlingar som innebär en missaktning mot befolkningen nämns dock inte. Skrivningen ligger dock i linje med de övergripande mål som formuleras i avtalet gällande migrations- och integrationsområdet. Integrationspolitiken målstruktur ska reformeras “för att tydligare inkludera social, kulturell, ekonomisk, språklig samt demokratisk integration och anpassning” (sid. 45). Den syftar även till att införa en kravbaserad politik “där den som långvarigt befinner sig i Sverige ska ta ansvar för att bli en del av det svenska” (sid. 29). Den som vill bli svensk medborgare behöver ha tillägnat sig “ytterligare skärpta kunskaper om Sveriges samhälle och kultur för att komma i fråga för svenskt medborgarskap” och därefter avlägga en “lojalitetsförklaring, medborgarskapssamtal eller liknande ceremoniellt inslag av obligatorisk karaktär [som] ska utgöra slutpunkt i processen att upptas till medborgare” (sid. 38). Ett steg på vägen dit är den samhällsintroduktion som nyanlända ska genomgå. Här ska en utredning “lämna förslag på en nationell läroplan för den kommunala samhällsorienteringen för nyanlända där ökad tonvikt ska läggas vid jämställdhet, kvinnors rättigheter, religionsfrihet och samhällets övriga grundvärderingar” (sid. 46).
Således, den som vill bli svensk medborgare behöver respektera “svenska värderingar”. Dessa skrivningar är intressanta i relation till forskning om religion och politik, inte minst religion inom auktoritära populistiska och nationalistiska rörelser. En av dem som skrivit om det är Rogers Brubaker som menar att ett civilisatioriskt hot från islam kommit att blir central för dessa aktörer, vilket inneburit en ökade betoning av en identitesfokuserad kristendom, sekulära ställningstaganden samt liberal retorik som ett sätt att definiera ett “vi” som ställs mot de “muslimska andra”. Som del av den liberala retoriken är jämställdhet ett centralt värde som betonas. Här ses det kristna och/eller sekulära Europa som jämställdhetens ursprung och garant, vilket kontrasteras mot islam som beskrivs som fundamentalt icke-jämställd religion. Denna diskurs har fått genomslag också i den svenska offentliga debatten, långt innan Tidöavtalet. I min avhandling framkommer tydligt hur jämställdhet framställs som en hörnsten i “svenska värderingar” då religion och politik diskuteras – framförallt då diskussionen rör islam.
Tidöpartiernas förhållningssätt till religion
Av de partier som varit med och utformat Tidöavtalet så är det bara Sverigedemokraterna som kan kategoriseras som ett nationalistiskt och auktoritärt populistiskt parti (det som oftast kallas högerpopulistiskt). Det betyder dock inte att det som forskningen visar om den offentliga debatten om religion i Sverige och Europa inte är relevant även i relation till de andra partierna. Hos alla fyra partier finns inslag som på olika sätt går i linje med och förstärker en diskurs där islam framstår som problematiskt i relation till “svenska värderingar”, jämställdhet såväl som andra.
Nedan följer en kort genomgång av hur de olika partiernas förhållningssätt till frågor som rör detta. Den börjar med Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna, som är de två partier som jag har ett särskilt forskningsintresse för, men nämner även något kort om de båda andra partierna Moderaterna och Liberalerna.
Sverigedemokraterna
Sverigedemokraternas starkt islamkritiska agenda innebar att partiets inträde i riksdagen 2010 både förde upp frågan om religion på den politiska agendan, och kopplade samman religionsfrihet för invandrare med den generella synen på invandring. Partiledare Jimmie Åkesson utmålade i en debattartikel i oktober 2009 islam som det största utländska hotet mot Sverige, och denna inställning har följt partiet sedan dess. I sitt principprogram från 2019 skriver Sverigedemokraterna att “[i]slam och i synnerhet dess starka politiska och fundamentalistiska gren är enligt Sverigedemokraternas uppfattning den religiösa åskådning som visat sig ha svårast att harmoniskt samexistera med den svenska och västerländska kulturen. Islamismens inflytande på det svenska samhället bör därför i största möjliga utsträckning motverkas och invandringen från muslimska länder med starka inslag av fundamentalism bör vara mycket starkt begränsad.”
Om islam utmålas som hot, är framställningen av kristendom som en del av den svenska historien och traditionen den andra sidan av myntet – även om dessa i hög grad föder varandra. Samma principprogram ger en tydlig bild av Sverigedemokraternas hållning till kristendom: “Den svenska staten kan inte, och bör inte, vara religiöst neutral. Sverige har varit ett kristet land i över tusen år. Kristendomen är intimt sammanvävd med den svenska kulturen och identiteten. Få andra läror och institutioner har varit lika betydelsefulla för formandet av den svenska kulturen som kristendomen och den svenska kyrkan. […] Kristendomen bör i kraft av sin historia tillåtas att inneha en särställning i förhållande till andra religioner i Sverige.
Detta förhållningssätt, inte minst till islam, har uttryckts otaliga gånger av partiets företrädare. Mest uppmärksamhet fick kanske dåvarande partisekreterare Richard Jomshof, en återkommande kritiker av islam, då han i SVT-programmet “Sverige möts” uttryckte att “Jag lider med de människor som tvingas födas i de länderna, under islam som enligt mig är en avskyvärd ideologi och religion”. Detta uttalande upprepades bland annat av partikollegan Björn Söder på Twitter.
Jomshof backade något från sitt uttalande efter kritiken och menade att han diskuterade islamism, men han har gjort liknande uttalanden om islam både tidigare och efter denna händelse. I valrörelsen 2022 höll Jomshof torgmöten där han fokuserade på “hotet från islam” (Läs DNs intervju med Jomshof från september 2022 här)
Mer utförlig beskrivning och referenser finns i min avhandling. Den som vill fördjupa sig i Sverigedemokraternas förhållningssätt till religion rekommenderas att läsa Tomas Poletti Lundströms avhandling Trons försvarare : idéer om religion i svensk radikalnationalism 1988–2020.
Kristdemokraterna
Kristdemokraterna är sprungna ur den svenska frikyrkorörelsen och grundades 1964, delvis som en reaktion på att kristendomsämnet i skolan skulle ersättas av en konfessionellt neutral religionsundervisning. Partiet har en socialkonservativ grund och har genom åren främst attraherat väljare som värdesätter traditioner, familj och internationell solidaritet. Vid grundandet fanns ett uttalat kristet fokus, som genom åren omvandlats till ett bredare fokus på frågor som rör religionsfrihet och religioners roll i det offentliga. Religionsfrågorna tonades ner under Göran Hägglund, som istället lyfte fram “verklighetens folk” som skulle få rätt att bestämma över sina egna liv utan alltför stor inblandning från klåfingriga (vänster)politiker. Efter valet av Ebba Busch till partiledare 2015 går det se en svängning i partiets politik, där förhållningssättet till religionsfrågor följt efter partiets allt stramare inställning till migration och integration. Busch lyfter återkommande det hon kallar en pågående kamp mellan olika värderingar i Sverige, vilket framställs som en viktig orsak till det hon menar är integrationens misslyckande. Partiets företrädare har under senare år förespråkat förslag som förbud mot muslimska böneutrop och förbud mot att bära slöja i låg och mellanstadiet.
(Jag kommer prata om hur “värderingskampen” länkas till såväl integration som till “god och dålig religionsutövning” och “ett bra och ett dåligt sätt att praktisera islam” i Ebba Buschs inlägg på Facebook och Instagram här).
Moderaterna
Även från Moderaterna har det kommit utspel i samma stil. Om man söker på religion på partiets hemsida rör båda två träffar av relevans islam. Daterat 2020 skriver partiet att “[p]olitiks islam inte hör hemma i Sverige” eftersom “[i]slamism är ett allvarligt hot mot vårt sätt att leva”. Därtill finns en intervju med dåvarande kandidaten till europaparlamentet Tomas Tobé om att “stoppa utomeuropeisk finansiering av extrema trossamfund”.
Ser man på konkreta förslag som förts fram av partiet så kom i augusti 2021 en pusch-notis från Götebogs-posten med nyheten: ”JUST NU: M-ledningen vill utreda slöjdförbud skolan, uppger DN · Partisekreteraren: ’ska vara en frizon’”. Sex minuter senare skickades en rättelse ut, texten var densamma men med en essentiell skillnad; det är inte slöjden utan slöjan som Moderaterna anser behöver utredas.
Denna något dråpliga incident är dock talande för partiets inställning, vilket inte minst manifesteras i förslag på kommunal nivå. Bland annat har politiker i moderatstyrda kommuner i södra Sverige fattat beslut i liknande riktning – som alla blivit stoppade i olika rättsliga instanser. Exempel på vad som klubbats igenom är förbud mot bön på arbetstid i Bromölla kommun och förbud mot slöja i grundskolan i Skurups och Staffanstorps kommun. Och när resten av världen slutade skaka hand som en följd av Corona-pandemin valde Trelleborgs kommun i februari 2021 att klubba igenom ett förslag om krav för anställda inom kommunen att handhälsa. Kommunstyrelsens moderata ordförande motiverade beslutet med att ”[d]et är en signal om att ta seden dit man kommer”.
Liberalerna
Liberalerna, slutligen ändrade nyligen sin politik i fråga om religiösa friskolor, från att vara emot nyetablering av religiösa friskolor till att helt vilja förbjuda religiösa friskolor inom det svenska skolsystemet, där befintliga religiösa skolor ska avvecklas. “Religion är en privatsak i liberalernas Sverige”, som partiledare Johan Pehrson uttrycker det.
Det finns även enstaka liberala företrädare, såsom riksdagsledamoten Robert Hannah, som ofta uttalar sig i frågor rörande religion i integrationsdebatten. Hans personvalskampanj delade i valrörelsen budskap med Sverigedemokraternas Richard Jomshof. På bådas affischer gick att läsa: “Inga islamister på våra gator”.
En ökad politisering – omsatt i politik
Religion nämns således endast vid enstaka tillfällen i Tidöavtalet men när det görs är udden tydligt riktad mot islam, och utifrån genomgången ovan menar jag att även i omskrivningar såsom att värna “svenska värderingar” är religion – primärt islam – centralt. Sverigedemokraternas förhållningssätt till kopplingen mellan kristendom och “svenskhet” finns där, bredvid synen på islam som något främmande och svårförenligt med dessa värderingar. Detta synsätt är inte heller främmande för de övriga partierna, utan har tvärtemot uttrycks antingen genom partiernas centrala politik eller genom uttalanden och politiska förslag från aktörer på olika nivåer. Ovan har jag lyft några exempel på detta, men det finns en lång rad fler att hämta.
Utifrån detta drar jag slustatsen att den politisering av religion som intensifierades i och med Sverigedemokraternas intåg Riksdagen för drygt 10 år sedan hållit i sig och förstärkts, och genom Tidöavtalet delvis omformulerad till konkreta politiska förslag. Vad som sker med den offentliga debatten om religion då denna politik realiseras under den kommande mandatperioden återstår att se.