Diskussionen om religion i Tidöavtalet fick en kanske något oväntad skjuts upp på agendan då Fredrik Modéus, biskop i Växjö Stift, skrev en debattartikel i Expressen där han kritiserar Tidöavtalet eftersom han anser att dess förslag “går emot värden som kännetecknar kristen idétradition“. En särskilt kritik riktades i debattartikeln även mot Sverigedemokraterna. Biskop Fredrik ifrågasätter hur ett parti som i sitt partiprogram skriver att ”kristendomen är intimt sammanvävd med den svenska kulturen och identiteten” samtidigt kan driva på för “förslag som drabbar den svage”. Det, menar biskop Fredrik, borde vara en självklar motsägelse och är “anmärkningsvärt [för] ett parti som säger sig värna kultur och identitet på kristen grund”.
Svaren lät inte vänta på sig. Anna Sundberg och Daniel Engström, båda sverigedemokrater med kyrkopolitiska uppdrag (i kyrkostyrelsen respektive kyrkomötet) går i svaromål mot biskop Fredrik och hans tolkning av de bibelord han refererar till. De menar att tredje mosebokens bud (19:33-34) som är centralt i biskopens argumentation – ”Om en invandrare slår sig ner i ert land, skall ni inte förtrycka honom. Invandraren som bor hos er skall ni behandla som en infödd. Du skall älska honom som dig själv” – i själva verket “handlar om människor som redan befinner sig i landet och inte i andra länder. Versen förutsätter också att invandraren anpassar sig till majoritetskulturen.” Vidare menar de att det i bibeln inte “överhuvudtaget” talas om att “vi kristna har ett socialt ansvar för hela världens folk”. Denna tanke menar de är ett utslag av socialism, inte kristen idétradition. De kontrar med ett bibelord, också det från moseböckerna, den femte (15:7-11), där det står att läsa: ”Om det finns någon fattig hos dig, en av dina bröder, i någon av dina städer i det land som Herren din Gud ger dig, ska du inte förhärda ditt hjärta eller stänga din hand för din fattige broder, utan villigt öppna din hand för honom och villigt låna honom vad han behöver i sin brist…” Detta bibelord blir för Anna Sundberg och Daniel Engström en uppmaning att ta ansvar för “våra medborgare och inte andra länders medborgare”, och de menar att när biskop Fredrik “predikar politisk ideologi i stället för teologi” så frånsäger han sig det ansvaret.
Även Ann Heberlein (doktor i etik och presschef för moderaterna i Region Skåne) kastade sig in i debatten och menade att biskop Fredrik i sin text går “långt över anständighetens gräns” och läser Tidöavtalet “som fan läser bibeln”. Biskopens argumentation, menar Heberlein, leder till en slutsats där “vi som röstar höger inte har i Svenska kyrkan att göra. Jag tycker att det är ett budskap att ta på allvar och uppmanar alla borgerligt sinnade kristna att lämna en organisation som mer än något annat är en lobbygrupp för vänsterpolitik.”
I slutrepliken från biskop Fredrik motsäger han Heberleins kritik som svepande och menar att slutsatsen om borgeliga väljare är tagen ur luften. Biskopen menar även att svaret från Sverigedemokraterna Anna Sundberg och Daniel Engström inte är teologiskt hållbart, och är “ett uttryck för SD:s ideologiska program och inte för kristen tro”.
Även andra aktörer hoppade in i diskussionen. Som ett axplock skrev Barometerns ledarskribent Martin Tunström att “Det är välkommet att biskopen i Växjö stift, Fredrik Modéus, åter träder till människovärdets försvar. Men påståendet att bärande delar av Tidöavtalet ligger utanför en kristen idétradition är minst sagt förenklat.” Och i en ledare i Dagens Nyheter frågar sig Erik Helmersson: “Hur kan man kalla sig kristen och tala SD:s språk om utsatta människor?” Där riktar Helmersson en viss kritik mot biskop Fredriks i hans tycke förenklade användning av tredje mosebok i sin argumentation, men ställer sig frågande inför hur sverigedemokraterna Anna Sundberg och Daniel Engström kan läsa bibelns dubbla kärleksbudskap och ändå stå fast vid sin politik. Och i Expressen, den tidning där den ursprungliga debatten stod, skriver Joel Halldorf, professor i kyrkohistoria och en återkommande skribent i tidningen, att nationalism och kristendom är svårförenliga av såväl teologiska som kyrkohistoria skäl, och drar slutasen att den nya regeringens “nationalistiska politik [inte] har något med kyrkan, Jesus eller den kristna tron att göra. Det är inte bara min personliga övertygelse, utan ett teologiskt konstaterande.”
Som alltid i vår digitaliserade tid stannade debatten inte kvar i de traditionella mediekanalerna utan spillde över till olika sociala medier. Här hjälpte biskop Fredrik själv till att sätta fart, då han i samband med sin debattartikel också publicerade ett Facebook-inlägg där han sammanfattade sin kritik mot Tidöavtalet.
Även på Twitter så postade biskopen en inlägg med kritik, tillsammans med en länk till debattartikeln i Expressen. Läser man den svarstråd av tweets som finns under biskopens inlägg så är den en godsammanfattning av den anti-muslimska och främlingsfientliga retorik som så ofta återkommer då migration och integration är uppe på tapeten, tillsammans med en stor dos anklagelser mot Svenska kyrkan för att vara en vänsteraktivistisk organisation. Åsikten att Svenska kyrkan och dess aktörer, liksom alla religiösa, bör hålla sig på armlängds avstånd från poltiken uttrycks också återkommande.
Det finns många åsikter om hur Svenska kyrkan bör agera, även av dem som uttryckligen säger att de gått ur för att de inte uppskattar Svenska kyrkans inriktning och agerande eller inte betraktar sig som troende. Det är intressant i sig, och säger något om vilken typ av organisation Svenska kyrkan är i det svenska samhället, även 20 år efter att den skiljde sig från staten. Givetvis finns en genklang från den brittiske religionssociologen Grace Davies begrepp “vicarious religion” här – att en minoritet är religiösa och aktiva i kyrkan på, i brist på bättre ord, uppdrag av majoriteten som uppskattar deras engagemang då det håller liv i kyrkan och gör att de själva kan söka sig dit vid riter som dop, bröllop och begravning, eller vid kriser. Även den som själv inte är medlem eller aktiv i Svenska kyrkan vill att den ska finnas där som “sin” kyrka, för den händelse att hen skulle vilja söka sig dit. Men detta förklarar inte hela bilden. Ett annat spår att följa menar jag är det populistiska: tanken att ”folket” är de som borde ha bestämmanderätt, vilket ställs mot en så kallad “elit”. Här räknas Svenska kyrkans ledning och biskopar, med ärkebiskop Antje Jackelén i spetsen, tydligt in som del av denna elit. I den populistiska andan borde de, menar många av de som kommentarer på biskop Fredriks tweet, lyssna på “folket”. Denna hållning uttrycks explicit av “person X” i följande kommentarsutveckling under biskop Fredriks inlägg på Facebook.
Synen på Svenska kyrkan som kommer till uttryck här är en där kyrkan förstås som en förlängning av staten, separationen dem emellan till trots. Och liksom staten, i enlighet med den populistiska tanken om folket som de som bäst bestämmer, bör kyrkan följa folkets vilka (här i fråga om inställning till invandring) och agera efter den. Huruvida Gud räknas in som del av eliten eller ej låter jag vara osagt. Det framgår dock tydligt att även Gud trumfas av folkets vilja.
Denna typ av inlägg är annars i minoritet om man ser till helheten av det kommentarsfält som utvecklas under biskop Fredriks kommentar på Facebook. Här är istället de stöttande och påhejande kommentarerna desto fler, och många uttrycker sin tacksamhet över att biskop Fredrik uttalar sig i frågan.
De kritiska inlägg som finns ställer frågor om hur man kan och bör tolka bibeln, snarare än att gå in i den polemik som twitter-diskussionen visar på. Således, de båda olika forumen för debatt visar på två helt olika sidor av debatten. Det är ett förväntat resultat, sett till de båda sociala mediernas karaktär, men också en nyttig påminnelse om att inte dra slutsater om den offentliga debatten baserat enbart på det det som sägs i det ena eller andra forumet.
Jag tänker inte gå djupare in i debatten om huruvida alla de olika bibelord som nämnts i debatten i på tidignarnas debatt- och ledarsidor eller i sociala medier kan eller bör tolkas på det ena eller andra sättet. Istället konstaterar jag det som debatten i sig synliggör och som många forskare försökt visa på: Många nationalistiska aktörer har vävt samman sin politiska övertygelse med sin kristna tro, och det finns inslag i bibeln som låter dem göra det (läs till exempel Patrik Fridlund, Karin Berber Neutel & Marianne Bjelland Kartzow eller Hannah Strömmen & Ulrich Schmiedel). Diskussionen om denna typ av bibeltolkningar är, som debatten också visar, levande utanför såväl som inom akademin. Det är dock ett område som ligger utanför såväl min forskningsmässiga kompetens som -intresse. Men att bibeltolkning diskuteras i relation till den dagsaktuella politiken bekräftar att religion på många sätt har kommit att bli en politiserad fråga också i Sverige, och att det inte bara är sant när det är islam som är uppe för diskussion. Även kristendom väcker engagemang då vi diskuterar politik och samhällsvärderingar i Sverige.