I fredags var det dags för ännu en disputation i Uppsala. Den här gången var det dags för Hanna Liljefors, numera doktor i Hebreiska bibelns exegetik, som skrivit avhandlingen Hebreiska bibeln debatterad. En receptionskritisk studie av diskurser om ”Gamla testamentet” i svenska dagstidningar 1987-2017. Opponent var Hannah Strømmen, min kollega från CTR, Lunds universitet. I betygsnämnden satt David Davage, Örebro teologiska högskola, Liv Ingeborg Lied, MF vitenskapelig høyskole, Oslo och Hanna Stenström, Enskilda Högskolan Stockholm.

Hanna Liljefors delade under disputationen med sig om hur idén till avhandlingen uppstod. Som präst i Svenska kyrkan deltog hon i en öppen kväll där församlingens medlemmar bjöds in att dela sina tankar om vad de fann viktigt för kyrkan. En kvinna ställde då frågan: Kan vi inte sluta läsa ur Gamla testamentet? Det är en så hemsk text! Det ledde till frågan om varifrån den typen av föreställningar om Hebreiska bibeln (som alltså, menar Hanna Liljefors, är vad vi bör kalla Gamla testamentet), och hur kommer det sig att de är så vitt spridda och livskraftiga?

Ett sätt att undersöka det frågorna var att se hur Hebreiska bibeln debatterats i svenska dagstidningar under de senaste 30 åren. Baserat på alla de artiklar där Hebreiska bibeln förekom valde Hanna Liljefors ut tre debatter att analysera närmare: Onsell-debatten där läraren och författaren Birgitta Onsell krävde ett förord till Gamla testamentet, Moberg-debatten där författaren och dramatikern Eva Moberg uppmanade till en redigering av Gamla testamentet i samband med den nya bibelöversättningen (Bibel 2000) och Åke Green-debatten där synen på homosexualitet i Gamla testamentet kom i fokus efter en uppmärksammad predikan av pingstpastor Åke Green, där han bland annat kallade homosexuella för en cansersvulst.

Hanna Liljefors har analyserat de tre debatterna med hjälp av kritisk diskursanalys, för att visa på debatternas dominerande diskurser och hur dessa diskurser utmanar och förstärker varandra och förändras över tid. Därtill kommer en receptionskritisk del av avhandlingen där hon diskuterat resultaten utifrån befintlig bibelvetenskaplig forskning. Denna kombination är en av de främsta styrkorna med avhandlingen, som bryter ny mark inom bibelvetenskapen genom sitt interdiciplinära angreppssätt och användandet av kritisk diskursanalys. Den kritiska ansatsen, att göra ett normativ inlägg och ifrågasätta de problematiska föreställningar om Hebreiska bibeln som florerar i det offentliga samtalet, är ett annat bidrag som pushar ämnet i en ny riktning. Betygsnämnden var också helt enig att godkänna avhandlingen.

En kort sammanfattning av delar av resultatet är debattörerna i de analyserade debatterna beskriver Hebreiska bibeln (alltså Gamla testamentet) på ett sätt där den uppfattas som ”en misogyn, rasistisk och homofob våldsideologi med en patriarkal och straffande gudsbild”. Detta ställs mot Nya testamentet, där Jesus ställs i fronten för något som beskrivs som ”radikalt nytt, en jämlik och fredlig ideologi som var revolutionär i sin samtid och som i motsats till HB skildrar en kärleksfull, icke-dömande gudsbild” (s. 354-355). En sådan uppdelning innebär en överhängande risk att (ofta omedvetet och oönskat) reproducera antijudiska bilder och idéer som florerat genom århundradena. Den förskjutning av diskursordningen som skett under senare år har dock inneburit att Koranen i allt högre grad ställs som jämförelseobjekt till Bibeln (som en enhet, snarare än den dikotoma uppdelning mellan dess Gamla och Nya testament som tidigare betonats). Detta menar Liljefors kan beskrivas som en aspekt av den komplexitet gällande religion som finns i det svenska samhället, som trots sin höga grad av sekularisering är inbäddat i en kristen tradition. Avhandlingen innehåller såklart en mängd fler resultat och diskussioner än dessa – allt för många för att rymmas här – men värt att nämna är också att Liljefors introducerar begreppet medialiserad bibel för att peka på hur debattartiklarnas medielogik (nyhetsvärde, genre etc.) bidrar till en begränsing av vilka bibeltexter, tolkningar och uttolkare som får utrymme i offentliga diskussioner om den Hebreiska bibeln.

Disputationen gav en väldigt spännande diskussion mellan författaren och opponenten, som även hade rum för större frågeställningar, relaterade till men inte direkt sprungna ur avhandlingens innehåll, såsom frågan om vem som har auktoritet att avgöra vad som är en ”rätt” läsning av Bibeln? Ett annat intressant spår som jag hoppas plockas upp för vidare forskning är frågan om huruvida Bibeln ska betraktas som i huvudsak en text, eller om den också är icke-text i betydelsen en symbol, ett kulturellt minne, ett objekt osv.? Om så är fallet, vad får det för betydelse för hur vi studerar Bibeln och hur den förekommer och används i samhället i stort?

Både Hanna Liljefors och Hannah Strømmen var eniga om att bibelvetare behöver vara aktiva i den offentliga debatten (i den mån de släpps in i den, vilket är en aspekt som tas upp i avhandlingen), men också att det är av stor vikt att bibelvetenskapen ser den aktuella samhällsdebatten som ett angeläget forskningsområde, inte minst som att de diskursiva förskjutningar som Hanna Liljefors synliggör visar på hur Bibeln fått en förändrad roll i den offentliga debatten, där Bibeln bland annat ställs som en positiv kontrast till den (antaget problematiska) Koranen. Jag kan inte göra annat än att hålla med, och uppmana till läsning av Hanna Liljefors avhandling som såväl till innehåll som språk är tillgänglig för alla som är intresserade av religion, samhälle, politik och offentlig debatt.