Det har – av vissa med förvåning – konstaterats att religion har varit ett mer närvarande ämne än vanligt i framförallt kulturdebatten under 2022. Bland annat rapporterade SVT i somras om en “kristen trend i kultursverige” och flera andra medier hakade på. Det som framförallt åsyftas i denna diskussion är inte religion i mer allmänna ordalag eller religion i politisk diskussion (som jag skrivit om i tidigare inlägg), utan om redogörelser för och referenser till personlig tro. Såväl bibelvetare som teologer som kommenterat utvecklingen pekar mot att den “sekulära normen” lossat sitt grepp om Sverige. “Beröringsskräcken är påväg att släppa” menar bland annat biskopen i Växjö, Fredrik Modéus, då han på DN Kultur gör ett inlägg i den pågående diskussionen.
Biskop Fredrik skriver vidare:
“som kultur behöver vi inte frigöra oss från kristendomen mer, det religionskritiska projektet är över. I stället leder samtidens kollektiva okunskap om religion till nya behov att utforska trons landskap. Att kristen tro trendar i kulturjournalistik, populärmusik och litteratur är ett tecken i tiden.”
Jag uppskattar biskopens text, och tycker att den både belyser och problematiserar utvecklingen på ett bra sätt, men det är två saker i ovanstående citat som jag menar behöver diskuteras vidare.
För det första: Det religionskritiska projektet må vara över i vissa avseenden. Religionsvetaren David Thurfjell har exempelvis påstått att en effekt av de religionskritiska diskussioner som fördes under 1900-talet har lett till att det varit pinsamt att kalla sig kristen (detta, och mycket annat går det att läsa om i hans bok Det gudlösa folket). Att det skett ett skifte må vara sant, men är det religionskritiska projektet verkligen över eller har det bara bytt fokus?
Idag är det inte de “svenska kristna” som anses problematiska, och på vilka man klistrar epitet som omoderna och bakåtsträvande. Dessa och andra föreställningar förknippas idag istället med de “muslimska andra”. Just närvaron av mer och fler religiösa uttryck i det offentliga menar jag är en av flera bidragande faktorer till att den sekulära normen, om man nu vill uttrycka det så, har kommit att ifrågasättas och minska i styrka. Då “andra” religiösa uttryck blir en del av det gemensamma samhället så blir det plötsligt mer relevant att fundera över den egna religiösa traditionen. Denna utveckling är dock dubbel, och den “kollektiva okunskapen om religion” som biskop Fredrik hänvisar till, leder inte endast till en nyfikenhet att utforska det egna utan är också förutsättningen för den ökade politisering av religion vi sett i den svenska politiska debatten under senare år. När vi inte har kunskapen om vare sig “vår” religion eller “de andras” blir det möjligt att fylla kunskapsluckorna med fördomar och felaktigheter.
För det andra: För att påminna om citatet igen så skriver biskop Fredrik “Att kristen tro trendar i kulturjournalistik, populärmusik och litteratur är ett tecken i tiden.” Tecknet handlar i biskopens text om en uppluckring av den sekulära normen, och det må så vara men det är även ett tecken på en ökad medialisering av religion. Förutsatt att det påstående jag diskuterade tidigare stämmer, att människors kunskapsluckor om religion är stora (inom den religionssociologiska forskningen betecknas detta ofta som att den religiösa literaciteten brister. En som skrivit om religiös literacitet bland svenska gymnasieungdomar är religionssociologen Anna Wrammert. Hennes spännande avhandling från 2021 finns hämta hem för läsning här), så behövs också en diskussion om varifrån kunskapen som fyller dem kommer i från.
Ovan skriver jag att den politiska diskussionen bidrar till en politisering av religion, framförallt då religion på olika sätt används för att skapa kategorier som “vi” och “de andra”. Det är en källa från vilken information om religion – felaktig eller ej – hämtas. En annan källa betonas i citatet: medier. Förenklat är grundantagandet i medialieringsteorin är att medier (som en samhällsinstitution) har ett inflytande över andra institutioner, såsom religion. Medier speglar inte bara det samhälle som de skildrar utan är medskapare till det, och den som vill vara en del av det offentliga samtalet behöver anpassa såväl sitt budskap som hur det uttrycks till medierna och deras olika logiker. Det innebär att det inte sällan är de mer kontroversiella aspekterna av religion som är de som lyfts fram i medier: nyhetsmediernas rapporter om det exceptionella och ofta problematiska – sekter, religiöst motiverad terrorism, barnäktenskap, omskärelse – eller om religiösa karaktärer eller fenomen i populärkultur (se bland annat Knut Lundby 2018 (red.), open access).
Även om den debatt om kristna trender i kulturen kan ses som ett undantag från just detta – den betonar varken det exceptionella eller problematiska – så sker även den på mediernas premisser. Här menar jag att det krävs en reflektion över vad som händer när vi får ta del av människors berättelse om sin tro (som Björn Wimans)eller sorg över sin icke-tro (som Kristina Linquists) genom DNs kultursida, eller att den nya ärkebiskopen Martin Modéus delger oss Svenska kyrkans utmaningar i ett format anpassat efter DN debatt.
Jag menar inte att inte dessa inlägg är välformulerade eller att diskussionen inte är angelägen. Min poäng är att då medier utgör en exklusiv källa till kunskap om religion för många svenskar, så behöver vi vara observanta på vad i denna kunskap består eftersom det är utifrån den som människor skapar sina uppfattningar om var religion är och därmed också hur de bör agera i relation till de religiösa människor och fenomen som de möter. Det är dessa förställningar som de religiösa institutionerna likväl som den akademiska forskningen behöver svara mot för att öka den religiösa literaciteten och därmed förmågan att mer kritiskt och nyanserat förhålla sig till de bilder av religion som erbjuds av i nyhetsmedier, populärkultur, politisk debatt – och nu också på kultursidorna.