Jag läste häromdagen Magnus Hagevis lilla essäbok Guds folk – om kristen nationalism i Sverige och USA. Den bidrar med ett viktigt klargörande i diskussionen om religion och politik i Sverige, nämligen att: “I dagens Sverige kan kristen nationalism bäst beskrivas som en icke-fråga.” (s.59). Det lilla korn av svensk kristen nationalism som möjligen är relevant att diskutera i sammanhanget går att finna hos Sverigedemokraterna: “I Sverigedemokraternas politik finns en retorik om svensk kristen nationalism, men det verkar inte finnas någon större efterfrågan på just denna del av deras politik” (s. 59-60). För, påpekar Hagevi med stöd i statistiken, trots sin betoning av Sveriges kristna historia och kultur har SD ett svagt stöd bland regelbundna religiösa mötesdeltagare.
Men, kan jag inte låta blir att undra då, är inte detta en något förenklad slutsats? Även om den kristna nationalismen, i den betydelse som Hagevi diskuterar i sin essä, inte gör något bestående avtryck i svensk politik så finns det måhända en efterfrågan på just en retorik som går i genklang med den kristna nationalismen – om än inte från de kristna kyrkorna eller väljarna.
I så fall skulle en del av svaret på den allt mer uppmärksammade roll religion fått i svensk politik kunna finnas det sekuläras starka ställning i Sverige. Detta är såklart inte en ny tanke, redan 1989 formulerar James Beckford det som att “Religion has come adrift from its former points of anchorage but is no less potentially powerful as a result. It remains a potent cultural resource or form which may act as the vehicle of change, challenge, or conservation.” (s.170)
Det som är avgörande här är att den högra graden av sekularitet – i betydelsen frånvaron av erfarenhet av religiös tro och religionsutövning – i så fall kan ses som en förutsättning för den ökade politiseringen av religion. Det kanske tydligaste exemplet på vad jag menar är när påståenden om islam som en för svenska förhållanden och värderingar problematisk religion tolkas som oreflekterade sanningar, eftersom den låga graden av religiös litteracitet omöjliggör en mer nyanserad “läsning” av dem.
Här blir Kristdemokraterna relevanta. Hagevi beskriver Kristdemokraternas omsvängning mot en allt mer auktoritär politisk position (i betydelsen som auktoritär har i diskussionen om politiska skalor, såsom GAL/TAN-skalan, men mer om det en annan gång…), har inneburit att partiet nästan halverat sitt stöd i sin traditionellt sätt starkaste väljarbas: regelbundna gudstjänstbesökare (s. 58-59). Således, det är de sekulära väljarna som tilltalas av KDs nya politik.
Här vill jag lyfta två uttalanden från KD som är en del av denna omsvängning, där det tidigare breda försvaret av religionsfrihet bytts mot förslag att begränsa religiösa uttryck i det offentliga, såsom slöjbärande i skolan och böneutrop.
För att börja med böneutropen så gick diskussionsvågorna höga när moskén i Växjö våren 2018 ansökte om att få använda sig av böneutrop i samband med fredagsbönen. En av dem som engagerade sig var partiledare Ebba Busch (då Busch Thor), som förespråkade ett förbud mot böneutrop som en nationell linje. I det (lite för långa) citatet från en artikel på Sveriges Radios hemsida argumenterar hon varför. Jag har markerat de delarna som jag ser som avgörande för mitt resonemang med kursiv.
– “Vi måste klara av att värna religionsfriheten i Sverige. Det är möjligt att knacka på hos en människa men då kan man också bestämma sig för vad man vill släppa in i sitt hem och vad man inte vill släppa in i sitt hem. Ett böneutrop är omöjligt att värja sig ifrån.”
Sveriges Radio, 15 mars 2018
Om rätten till böneutrop begränsas i Sverige kan troligen en del muslimer känna att deras religionsfrihet beskärs. Men Ebba Busch Thor menar att muslimer här behöver anpassa sig till sin omgivning:
– “Men det är väl rimligt att islam i en svensk kontext anpassar sig till det landet som man utövas i.”
Frågan är också om det för kristdemokraterna handlar om traditioner där kyrkan och kyrkklockan ses om en naturlig del av det svenska, medan moskén och bönutropet inte har den bakgrunden.
– Jag tycker att det är relevant just i aspekten kring kyrkklockorna, men om man ska pröva böneutrop mot kyrkklockor där blir det avgörande det faktum att det ena har haft syfte att markera högtider och annat [kyrkklockan i sig har en naturlig särställning i Sverige av tradition och är en del av vårt kulturarv]. Det andra har som syfte att proklamera ut en trosåskådning och en religions andliga makt över ett området [sic] och det är två vitt skilda saker, säger Ebba Busch Thor.
Det finns mycket här att diskutera (till exempel tempusanvändningen i det sista påståendet, där kyrkklockor har haft ett syfte medan böneutrop har som syfte), men för att begränsa mig något så vill jag fokusera på vad kontrasterandet mellan böneutropet (den muslimska praktiken) och kyrkklockorna (den kristna praktiken) gör för den sekulära mottagaren av Buschs argumentation.
Att påstå att böneutropet innebär “en religions andliga makt över ett område” blir både lättare att anta som sant och än mer problematiskt då det läses i relation till kyrkklockan. Låt mig förklara hur jag tänker: Påståenden om “den andras” religion – som ofta dras till sin spets och betonas som problematiska i relation till så kallade svenska värderingar – blir lättare att läsa som sanna då de kontrasteras med exempel på religiösa erfarenheter som mottagaren, trots sin sekularitet, kan antas ha. Att ställa böneutrop mot kyrkklockor innebär ett möjliggörande av tankar som: “Ja visst, jag gör ingen religiös tolkning av kyrkklockornas klang, de bara finns där som de alltid har gjort, och det kan väl vara fint och bra att veta vad klockan är och mig stör det inte…” När beskrivningen av kyrkklockorna stämmer överens med den egna erfarenheten av kyrkklockor blir det ett rimligt antagande att beskrivningen av den andra religiösa praktiken (i det här fallet böneutropet) även den stämmer. Alltså: den som hör den muslimska signalen för att det är dags för bön blir underordnad bönens budskap – ett budskap som i sig antas vara problematiskt i relation till “den svenska kontexten”.
Samma resonemang går applicera på Kristdemokraternas utspel om slöjan som kom ca 3 år senare, i mars 2021. I en debattartikel i Expressen, och därefter i sina sociala mediekanaler, påstår Ebba Busch och hennes kristdemokratiska medförfattare att:
ingen tvekan [råder] om att även om slöjan för vissa är ett personligt val, så är den för andra ett tvång som upprätthålls av nära anhöriga. Vår slutsats är att förskolan och skolan ska erbjuda en fristad från detta tvång. Många, alldeles för många, flickor och kvinnor förväntas dölja sig själva för att inte väcka begär hos män. Det är en ordning som lägger ansvaret för mannens lust på de kvinnor som kan tänkas finnas i hans närhet.
Expressen, 22 mars 2021
[…]
Muslimska kvinnor i Sverige och världen tolkar Koranen olika och beslöjar sig på olika sätt, och många gör det inte alls. På samma sätt som vissa kristna följer vissa matregler medan andra inte gör det.
I Kristdemokraternas argumentation är således den som bär slöja utsatt för ett självpåtaget eller av släktingar tvingande (heders)förtryck (i en radiodebatt om frågan dagen efter artikeln publicerats beskriver Busch slöjan som central i hedersförtrycket), i syfte att undvika att bli oönskade sexobjekt för okontrollerade manliga lustar. Detta ställs mot alternativa sätt att tolka religiösa påbud, som görs av “muslimska kvinnor i Sverige och världen” och av “kristna”. Det ger en möjlig läsning där den som möts av beskrivningen av hijab som sexualiserande (av barn) och del av hedersförtryck får “sanningen” i dessa påståenden bekräftade genom referenserna till den egna religiösa erfarenheten: “Jag är ju kristen/del av kristen tradition/känner kristna och jag vet inte ens vilka matregler de menar. Jag har ett fritt förhållningssätt till “min” religiösa tradition, men de stackars flickorna som tvingas bära sjal måste verkligen vara förtryckta – vilken hemskt religion!”.
Kanske är det också därför denna typ av politisk argumentation är mindre attraktiv för de religiösa väljarna, som med sin högre grad av religiös litteracitet förmår läsa in de nyanser som saknas? Det är en forskningsstudie jag gärna läst!
Nu kanske jag svävade bort från ämnet kristen nationalism i Sverige (bloggskrivandets privilegium), men för mig hänger resonemangen ihop. SDs möjlighet att vinna framgång med en kristen nationalistisk retorik finns, just som Hagevi betonar, inte bland svenska kristna utan bland sekulära svenskar. Jag vill tro att det är det som förklarar den siffra som Hagevi lyfter fram: att andelen av den svenska befolkningen som vill satsa på ett samhälle med kristna värden ökat från ca 20% 2014 till ca 25% 2020 (s. 35). Därmed ej sagt att det är sverigedemokratiska väljare som står för ökningen, utan att Sverigedemokraternas användning av religion i den politiska diskussionen har etablerat en diskurs där kristna värderingar ställs som motsats till islam och invandring. Det här har flera forskare skrivit om under de senaste åren (till exempel jag i min avhandling). Bland annat skriver Marie Demker utifrån SOM-undersökningens siffror (s. 393-405), där hon visar på ett samband mellan synen på invandrares religionsfrihet och inställning till migration, där det finns ett stort stöd för en begränsning av invandrares religionsfrihet bland dem som är kritiska till ökad invandring, och där samma grupp samtidigt uppger att de upplever den egna (svenska/kristna/sekulära) religionsfriheten vara hotad.
Min slutsats efter att ha läst Hagevis essä är denna: Slutsatsen att kristen nationalism i stort sätt är en icke-fråga i Sverige är väl underbyggd, men därmed inte sagt att religion inte är en allt viktigare faktor i svensk politik – inte minst i relation till nationalistiska strömningar. För att komma åt den aspekten av religion och politik behövs dock andra perspektiv och frågeställningar, och det är ju – såklart – en helt annan essä som jag hoppas blir skriven den också.