Jag har i ärlighetens namn dragit mig för att skriva ett nytt blogginlägg, eftersom ett sådant måste ta upp frågan om kroanbränningarna och det har varit svårt att formulera tankarna kring dem på ett sätt som får med alla aspekter. Och ju längre jag har väntat, desto fler aspekter har det blivit att ta med.
Så, jag har därför gett upp alla ambitioner om att försöka få med mer än någon enstaka aspekt av frågan. Det kommer bli ett utmärkt forskningsprojekt för någon om ett par år att försöka ta ett helhetsgrepp på det som hänt, från Rasmus Paludans manifestationer förra året till Salwans Momikas nuvanande eldnings-turné. Och allt annat som hänt däremellan, och som kommer hända framöver. För om det är något som de här koranbränningarna kan lära oss, från ett religionssociologiskt perspektiv, så är det vad som händer då frågor och fenomen relaterade till religion möter storpolitiken.
I en krönika i tidningen Dagen kallade Marie Demker, professor i statsvetenskap på Göteborgs universitet, koranbränningarna för ”dumheter och trams”. Och jag håller med, det är dumheter och trams att hålla på att bränna böcker. Men det är också så väldigt mycket mer än så. (För att inte medvetet misstolka Marie Demker är hennes poäng inte att att koranbränningar ska avfärdas, men att de ska ses för vad det är – provokationer och inte seriös religionskritik. Det samma gäller spetsiga uttalanden om islam från politiker som Jomshof. Och eftersom det är provokationer (tramsiga och dumma sådana, dessutom) är det, menar Demker, också som sådana de bör behandlas.)
Det som fastnat från all rapportering den senaste tiden är nyheter om hur händelser som koranbränningar påverkar svenska muslimer i deras vardag. I Sveriges Radios nyhetsprogram Godmorgon världen hördes igår vittnesmål om hur hat och hot riktas mot muslimer i Sverige. Klas Borell, professor i sociologi på Jönköpings högskola, berättade där om sin forskning som visar på hur negativa attityder mot muslimer skärps vid händelser såsom koranbränningar.
Det storpolitiska spelet är en sak, men här finns det berätteler som vekligen berör. Och det här är också det som gör att jämförelser mellan koranbränningar och satir och raljerande mot kristna grupper framstår som något apart.
I sitt sommattal för ett par veckor sedan uppmanade den kristdemokratiska partieldaren Ebba Busch Sveriges muslimer att vända andra kinden till:
”Som många av er vet är jag själv troende kristen. Och för mig – likt för många kristna – är det omöjligt att inte se det som att en form av hyckleri ändå nu synliggöras i samhällsdebatten.
Kristendomen har det nämligen varit fritt fram att håna och smäda – utan att dessa opinionsbildare fattat sin penna.
Och det är inte främst enskilda extremister som kränkt kristna symboler på små egenarrangerade torgmöten. Det har gjorts i de offentliga finrummen. Till och med i public service. I praktiken finansierat med skattemedel.Exemplen är legio.
- Var var alla som nu påstår sig värna troende människor känslor den 21 november 2007 när SVT på bästa sändningstid förnedrade Kristus?
- Var var ni den 31 januari 2014 när Femenaktivister kränkte en katolsk mässa i Stockholm?
- Var var ni när SVT i augusti 2019 svarade på kristna protester mot kränkningar av krucifixet– med att man ”skämtar om allt, och det är viktigt för yttrandefriheten”?
Det är inte logik som driver dem som nu plötsligt vill se någon form av blasfemilagar. Det är just rädsla – och möjligen oikofobiskt självhat.
Låt ingen påstå att Sverige tillåter kränkningar av islam – men inte accepterar motsvarande kränkningar av kristendomen.
Och förstå att när jag ber om att man ska vända bort blicken – och vända andra kinden till – då kräver jag inget av någon annan som jag som troende inte praktiserat själv – om och om igen.”
Sommartal av Ebba Busch, 2023-08-20
Det som skaver i den här jämförelsen är just de konsekvenser drabbar muslimer efter att Koranen bränts och Sveriges terrornivå höjs, som inte alls på samma sätt drabbar kristna. Kristna kyrkor behöver inte sätta vakter vid ingången i samband med söndagens högmässa efter att humorgruppen Grotesco framfört satir mot kristna som del av SVTs fredagsunderhållning. Krista behövde inte ta av sig sina kors av rädsla för trakaserier efter Femen-aktioner. Osv.
Jag håller helt och fullt med Ebba Busch att många troende – oavsett religionstillhörighet – ofta får möta kränkningar, inte minst i den svenska skolan vars sekulära normer sitter djupt rotade och kommer till uttryck också i religionsundervisningen. Sveriges Kristna Råd gav för ett par år sedan ut en rapport som visade att varannan kristen elev upplevde sig kränkt för sin tro. Det är jätteallvarligt! (För den som vill läsa mer finns t.ex. Anna Wrammerts utmärkta avhandling om ungas möte med religion i skolan och i medier, eller Karin Kittelmann Flensners avhandling om religionsämnet i svenska skolor). Men jag menar ändå att jämförelsen haltar. Svenska muslimer vänder varje dag kinden till för alla de mer eller mindre rasistiska påhopp de får utstå dagligen i verkliga livet och i allehanda kommentarsfält (också på Ebba Buschs egna sociala medier-konton, vilket jag tillsammans med Mia Lövhiem skrivit om under våren och sommaren i två olika artiklar som förhoppningsvis kommer publiceras runt årsskiftet). Och hur länge ska andra-kinden-principen gälla? När Koranen bränns? När rasistiska glåpord om din slöja följer dig på trottoaren? När hotbrev hamnar i din brevlåda?
Som jag skrev inledningsvis är koranbränningarna och alla de olika aspekter som kommer med dem – storpolitiska och högst vardaligt konkreta – allt för komplexa för att kunna sammanfattas och avhandlas i ett blogginlägg. Jag har svårt att navigera i frågan ens i tanken. Därför avslutar jag för nu genom att skicka med välformulerade ord från Johannes Anyuru, hedersdoktor vid teologiska faktulteten vid Lunds universitet att läsa och begrunda. Tillsammans med en förhoppning om att alla sansar sig och dessa ”dumheter och trams” slutar inom kort!