Som del av min postdok har jag och Mia Lövheim ett projekt där vi försöker utveckla det teoretiska begreppet banal religion, hämtat från den större teorin om medialisering av religion. Medialisering av religon handlar, mycket kortfattat, om hur medialiseringen innebär att andra institutioner i samhället – såsom religion och politik – på olika sätt har tvingats att anpassa sig till mediernas logiker. Medier har, med andra ord, blivit avgörande för hur exempelvis religion och politik “görs”. 

“Banal religion” är vid sidan av “journalism om religion” och “religiös media” en av de tre sätt som medialisering påverkar religion. I sin ursprungliga form relaterar banal religion främst till hur populärkultur kommit att lösgöra religiösa fenomen – praktiker, symboler, uttryck, trosföreställningar etc. – från sina institutionella ramverk för att istället reproducera dem i en, så kallat, dekontextualiserad form i exempelvis filmer eller tv-serier.

Vi får ofta kritik för vår användning av begreppet – att det inte tillför något väsentligt nytt eller att det är svårt att peka ut vad som bör beskrivas som banal religion. Men det jag och Mia Lövheim vill åt är att synliggöra just den process där denna typ av dekontextualisering och förgivettagande sker, närmare bestämt då de ofta implicita och omedvetna sätt som vi ständigt reproducerar nationell identitet i vår vardag vid vissa specifika tillfällen blir explicita och extrema artikuleringar av det samma, vilket sker allt oftare i dagens svenska politiska debatt. När det sker är det ofta genom en betoning av isalm som något icke-svenskt, andra gånger sker det genom att lyfta fram Sverige som ett kristet land och ibland genom en kombination av de båda. Att religiösa praktiker och symboler lösgörs från sin ursprungliga kontext och ges en ny mening i ett nytt, specifikt sammanhang möjliggörs av det starkt sekulariserade samhälle som Sverige idag är med en generellt sätt låg kunskap om religion, men också av att religion har kommit att bli en allt mer politiserad fråga. 

Politiseringen av religion innebär att religion kommit att spela en mer framträdande roll i politisk debatt i dagens Sverige – men det handlar i första hand om den typ av dekontextualiserade religiösa fenomen som banal religion-begreppet pekar mot. Det är inte teologiska frågor som är uppe för politisk diskussion, utan religösa praktiker och symboler har kommit att bli ingång till större debatter om viktiga samhällsvärden. Ett typiskt exempel på det är handskakningsdebatten, som jag ägnade stort utrymme i min avhandling. Här blev den religiöst motiverade praktiken att inte skaka hand med en person av motsatt kön startskottet för en större diskussion om relationen mellan religion och politik, jämställdhet och integration. 

Genom att koppla tillbaka begreppet banal religion till det närbesläktade banal nationalism, från vilket den ursprungliga inspirationen till begreppet är hämtad, menar vi att begreppet banal religion både kan visa på underliggande antaganden om relationen mellan religion och nationell identitet, men också hur religionsrelaterade frågor kan gå från “kalla” till “heta” i den politiska debatten – genom att frigöras från sin ursprungliga kontext och tilldelas en ny betydelse och funktion i debatten, där den vardagliga konstruktionen av nationell identitet med hjälp av religiösa referenser blir en explicit och “het” produktion av mer långtgående antaganden om vad svenskhet är och bör vara – vilket ofta innehåller epitet som sekulär och/eller kristen, men nästan alltid betonar att svenskhet ej infattar islam. Denna process – från kall till varm – förutsätter ett starkt sekulärt samhälle och en låg kunskap om religion, där den rådande politiska diskursen eller sådant man hört, sett eller själv erfarit blir den auktoritativa tolkningen av ett religiöst fenomen, snarare än teologiska eller religiöst institutionella referensramar. 

Jag ska försöka synliggöra denna process med hjälp av två exempel. 

Det första har några år på nacken och handlar om ett beslut i riskdagen om att erkänna polygama äktenskap vid synnerliga skäl – vilket, bland andra, riksdagsledamoten Robert Hannah (L) satte sig emot. Det finns, menar Hannah, då han blir intervjuad av Sveriges Radio, “inga fall där det är okej för män att äga flera kvinnor och dominera dem”. 

Vad är det då som händer här, och hur kan banal religion hjälpa till att synliggöra hur processen går från kallt till varm. Om vi börjar med den ursprungliga frågan, om att människor som kommit till Sverige ibland har levt i polygama äktenskap, vilket gjort det hela krångligt i mötet med den svenska byråkratin (debatten utgår, märk väl, inte från ett HBTQI-perspektiv som vill ifrågasätta det heteronormativa familjebildandet som det enda möjliga). Att erkänna denna typ av äktenskap vid synnerliga skäl skulle vara ett sätt att undvika att individer hamnar i svåra situationer utan möjlighet till bostad och försörjning. Här finns också en konkret koppling till nationell identitet, eftersom det i grunden handlar om lagstiftning rörande (potentiella) svenska medborgare. Från denna specifika sakfråga eskalerar diskussionen i Hannahs framställning till polyamorösa äktenskap som något som krockar med svensk jämställdhet (även här sker en reproduktion av nationell identitet där svenskhet per definition innefattar jämställdhet) eftersom det polyamorösa äktenskapet innebär att en man “äger” flera kvinnor och dominerar dem. Här har antagandet om en religiös praktik – månggifte – och dess ursprung i en konservativ religiös (oftast muslimsk) tradition inneburit ett antagande som ryckt loss praktiken (som absolut går att diskutera och kritisera, det är inte poängen här) från sin institutionella kontext och placerats i en ny, där en rad olika antaganden innebär att månggifte per automatik innebär att en (muslimsk) man ser på sina fruar som ägodelar. (För jag antar att det inte är så som Robert Hannah själv ser på sin eventuella fru eller gifta kvinnor i sin närhet, att de är “ägda” av sina män?). Därmed exkluderas den som förespråkar, eller för all del praktiserar, månggifte från den nationella identiteten svensk eftersom praktiken inte antas vara kompatibel med den jämställdhet som svenskheten kräver. Detta antagande uttrycks som en förgivettagen sanningen som samtidigt stärker diskursen om isalm som ett hot mot svenska värderingar och svensk jämställdhet. 

Ett liknande exempel finns i en text från Expressen, där Sofie Löwenmark, fristående kolumnist på Expressens ledarsida, drar stora växlar på att den socialdemokratiska riksdagsledamoten (och numera partiets första vilde (i enkammarriksdagen, för att vara petig)) Jamal El-Haj försökt påverka en tjänsteman på Migrationsverket i sitt beslut om huruvida en imam skulle få stanna i Sverige eller ej. I texten görs en genomgång av imamens högst konservativa syn äktenskap och könsroller. Dessa kan, liksom frågan om månggifte, i sig kritiseras – men återigen är inte det poängen. Poängen är hur Löwenmark från att kritisera en riksdagsmans sympati med en konservativ imam kan nå slutsatsen: “Partiet [Socialdemokraterna] måste välja väg: Det går inte att samtidigt propagera för svensk jämställdhet och att gå i god för imamer som vill surra fast fyra lydiga fruar vid spisen.”

Vad händer här? Liksom i fallet med Hannah sker en upphettning av diskussionen, som går från saklig kritik av en politikers otillbörliga påverkan på en tjänsteman, till att upprepa ett antagande om islam som en religion som sanktionerar att kvinnor surras fast vid spisen och därtill uttalar dem som om de vore en allmän sanning. Här diskuteras inte den aktuella imamens åsikter i en teologisk bemärkelse. Då frågan hettas upp aktualiseras istället en tematik som knyter an till bilden av islam som ett potentiellt hot mot svensk jämställdhet. Frågan har gått från “kall” reproduktion av nationell identiet (vilka värden bör en svensk riksdagsledamot stå och verka för) till en “het”, explicit och extrem artikulering där svensk jämställdhet beskrivs som på kollisionskurs med islam.

Här kan det vara bara att poängtera att denna typ av processer inte fungerar särskilt bra att applicera på exempelvis Jimmie Åkessons uttalande om svenska moskéer som bör stängas, eller Richard Jomshofs återkommande kritik mot profeten Mohammed som pedofil och krigsherre. Dessa politiska budskap förstärker diskursen om islam som ett potentiellt hot mot Sverige och svenska värderingar (ofta med betoning på jämställdhet), och bekräftar de stereotypa antaganden som människor hakar i när de försöker förstå olika former av religiösa fenomen de stöter på i sin vardag. De är däremot alldeles för ideologiskt motiverade för att vara exempel på banal religion. Både Åkesson och Jomshof gör medvetna och strategiskt uttänkta uttalanden i syfte att verka för att fler ska anamma deras ideologiska övertygelse om islam som en problematisk och i Sverige oönskad religion. Banal religion vill istället se hur politiska diskussioner om börjar i en ofta omedveten och oreflekterad reproduktion av svenskhet – låt vara kopplad till islam på ett eller annat sätt – slutar i långtgående antaganden om vad svenskhet är och på vilka sätt de är eller inte är kompatibla med olika religiösa uttryck, praktiker, symbol eller trosföreställning (diskuterade i en dekontextualierad form, frånkopplade sina institutionella förankringar). 

Alltså: Banal religion är ett relevant analysbegrepp för att förstå processen då religiösa praktiker och uttryck som vi möts av i dagens mångreligiösa samhälle blir föremål för politisk debatt. Denna debatt börjar ofta med en saklig (“kall”) frågeställning (månggifte som ett byråkratiskt hinder, otillbörlig påverkan på tjänsteman till förmån för en imam), men slutar någon annan stans där den faktiska sakfrågan lämnats därhän och den religiösa praktiken har bytts ut mot (“heta”) dekontextualsierade antaganden om den religiösa praktikens möjlighet eller omöjlighet att förenas med “svenska värderingar”, vilka uttrycks som förgivettagna sanningar: Att ett parti har en riksdagsledamot som uttryckt sympati för en konservativ imam innebär partiet vill skrota svensk jämställdhet och istället “surra fast fyra lydiga fruar vid spisen”. Och den som stödjer månggifte verkar mot svensk jämställdhet eftersom det skulle sanktionera synen på att den som ingått ett äktenskap med fler än en kvinna per automatik anser sig “äga och dominera” sina fruar. 

Genom denna process transformeras implicita och ofta oreflekterade antaganden om nationell identitet till explicita och extrema positioneringar om vad svenskhet är och vem och vad som kan inkluderas i ett svenskt “vi”. Denna process kan ske i en enskild text eller uttalande, såsom i de exempel jag använt här, eller i en större debatt, såsom de diskussioner om förbud mot slöja i för- och grundskolan som jag och Mia Lövheim analyserat i en publicerad och en snart publicerad artikel. Där utvecklar vi också hur förutsättningarna för denna process påverkas av olika mediers logiker, inte minst då debatter sker i på olika sociala medieplattformar.

Trots kritiken väljer jag att hålla fast vid begreppet ”banal religion”, som jag tror kommer bli än mer relevant som analysverktyg till följd av den politiska debattens utveckling i kombination med en fortsatt låg kunskap om religion bland många svenskar.