I ett inlägg i en riksdagsdebatt för strax över fem år sedan så tog den kristdemokratiska riksdagsledamoten Gudrun Brunegård upp de kränkningar som många religiösa elever får utstå som en del av sin skolvardag. Enligt rapporten Unga troende från Sveriges Kristna råd upplever så många som varannan unga kristen kränkningar på grund av sin tro. Rapportens resultat föranledde Brunegård följande inlägg, riktat till dåvarande sskolminster Anna Ekström:
”Anna Ekström har tidigare från denna talarstol uttryckt att socialdemokratin målmedvetet har arbetat i åtskilliga årtionden för att minska religionens roll och inflytande i samhället och i skolan. Därför, fru talman, skulle jag vilja fråga ministern om hon inte tror att detta ständiga ifrågasättande av tro och religion direkt kan ha bidragit till den situation vi ser i dag, när troende människor misstänkliggörs som vidskepliga eller mindre vetande. Har inte socialdemokratin ett direkt ansvar i detta? Är det inte dags att erkänna att socialdemokratin har fört utvecklingen för långt?”
Riksdagens protokoll 2019/20:83
Går det, som Gudrin Brunegård tycks mena, att se kränkningar mot troende som en effekt av det poltiska samtalet om religion? Jag vill påsta att svaret på den frågan är ett otetydlgt: ja.
Den potiliska teologen Marianne Moayert formulerar i sin bok . Christian Imaginations of the Religious Other: A History of Religionization de effekter samhällets föreställningar om religion kan ha på människors faktiska liv såhär:
”The outcome is that both the norm and its deviation are not only consolidated but also embodied and materialized: a society is created in which imagined binaries are made real and have real impact on people’s lives.”
Moyaert 2024, s. 6.
I sin diskussion utgår Moayerst från hur religiöst andraskapande varit del av historien och än i dag påvkerar hur vi organiserar våra samhällen. När grupperd efinieras genom att peka på dess skillnader snarare än likheter skapar vi effektiva föreställningar om vilka vi är, och vilka vi inte är:
”To know what one is, is to know what one is not; to know what one is not, is to know what one is.”
Moyaert 2024, sid. 1, kursiv i original.
I det exempel Brunegård lyfter handlar det om kristna troende unga som positioneras mot samhällets sekulära norm. Under de fem år som gått sedan Brunegård gjorde sitt inlägg i riksdagen har dock det offentliga och poltiska samtalet om religion förflyttat sig i en allt mer kritisk riktning – i alla fall när det gäller islam. I mina studer av riksdagsdebatter och -motioner kan jag se en allt större problematisering av frågor som rör islams närvaro i det offentliga från allt fler aktörer.
Ett aktuellt fall som kommer upp gång på gång när jag funderar över det offentliga samtalets möjliga effekter är skolledaren på den islamiska skolan i Växjö. Det ska sägas att jag endast känner detta fall via medierna, och att jag inte har någon djupare insikt ifrågan, som säkert kan innehålla fler nyanser än vad jag fått till mig. Från ett utomstående perspektiv tycker jag dock att det belyser flera frågor som handlar om hur samhällets föreställningar påverkar religiösa människors liv på ett konkret sätt.
Vad är det då som har hänt? Det har varit en turbulet tid på den Växjö Islamiska skola, efter att Skolinspektionen kritserat skolans hantering av frånvaro och kommunen hotat att dra in sina bidrag. De frågorna är nu vara lösta, och Skolinspektionen säger sig nöjda med skolans agerande, enligt SVTs rapportering.
Det intresanta – utifrån de frågor jag diskuterar här – handlar dock om skolans grundare och skolledare Ismail Abuhelal. I januari 2024 fick Skolinspektionen ta emot en video där Abuhelal under en predikan i en moské betonar vikten av jihad för muslimer – inte minst i barnuppfostran. I videon hörs Abuhelal säga:
”Vi måste lära våra barn att genomföra jihad och berätta för dem om profetens följeslagare som bara åt dadlar men la dessa åt sidan för att genomföra jihad.”
Abuhelal säger själv att han med sitt uttalande ville uppmana till bön och pengainsamling för att sympatisera med de utsatta i Gaza. Skolinspektionen accepterar inte Abuhelals förklaring, utan lutar sig mot den bedömning som Center mot våldsbejakande extremism (CVE) gjort av predikan, som menar att ”talarens språkbruk visar att han åsyftar religiöst motiverad väpnad kamp”. Skolan och församlingen där predikan hölls förnekar detta och understryker att det är den andliga kampen som Abuhelal referar till när han använder begreppet jihad i sin predikan i moskén. I sin bedömning skriver Skolinspektionen att de tar hänsyn till invändningen, men att: ”Det finns en risk att åhörarna tolkar uttalandet som en uppmaning till väpnad kamp. Detta oavsett Ismail Abuhelals intentioner”.
Abuhelal har efter att Skolispektionen bedömt honom som ”olämplig” för rollen valt att avgå som skolledare.
Fallet väcker många frågor. En av dem finns i Abuhelals kommentar till SVT, där han menar att samhällsklimatet kan ha spelar in i varför det hela utvecklades på det sätt som skedde:
– Jag tror att det är det politiska klimatet i Sverige och hela Europa som ligger bakom beslutet.
Det förenar Brunegårds riskdagsinlägg med Abuhelals fall – det samhällsklimat och de diskussioner som förs om religion riskerar att få direkta konskevenser för religiösa individer, oavsett om de är kristna ungdomar i skolan eller muslimska skolledare.
Vid ett semiarium om de senaste årens koranbränningar som jag, tillsammans med Hanna Liljefors, ordnade på Lunds universitet igår så kom diskussionen in på frågan om juridifiering av religion och experters roll i debatten. Det föranleddes av en presentation från professor Mia Lövheim, där hon presenterade sin medeianalys av den debatt som följde efter koranbränningaran under våren och sommaren 2023. I hennes matrial är expterter vanligt förekommande i medierna – ofta jurister men även religionsvetare bjöds in för att öka förståelsen om de frågor som disktuerades.
Jag är som en generell princip för att experter tillfrågas i olika frågor (kan man vara annat när man är forskare?). Däremot så spelar det roll vilka experter som tillfrågas. Om det är jurister som anses vara dem som kan uttala sig bäst om frågor som exempelvis var gränsen går mellan yttrandefrihet och religionsfrihet så riskerar svaren att blir trubbiga. För vad defineras egentligen som religion i lagstiftningen? Svaret på det är ett helt egent inlägg (antagligen flera), men sammanfattningsvis så är det inte helt självklart. Och är de lagliga aspekterna alltid de bästa när samhällets värderingar är uppe för debatt? Jag tror inte det.
Att, som i fallet med skolledaren på Islamiska skolan i Växjö, ta in experter innan man fattar beslut om en aktörs lämplighet eller ej är – hoppas jag – en rutin som följs från alla myndligheter. Men har en expert alltid alla korten att presentera? CVEs bedömning av begreppet jihad är korrekt och rimlig från deras perspektiv. Men en islamolog hade med stor sannorlikhet kunnat bekräfta att det inte är den enda möjliga tolkningen, och att Abuhelals egen förklaring – att jihad också kan referera till andlig kamp – också den är fullt rimlig och kanske till och med trolig sett till att inga andra belägg kan kunnat visas för att han vid någoit annat tillfälle uppmanat till våld eller andra problematiska handlingar. I Skolinspektionens agerande blir CVE blir de som får göra en teologisk tolkning av en predikan i en moské, och där Skolinpektionen hänvisar sitt beslut till hur budskapet skulle kunna landa hos mottagarna. Här förbises att mottagarna – som till den allra stösta delen kan antas vara troende muslimer – har en teologisk förståelse och kompetens att skilja mellan olika betydelser av begreppet jiihad. Istället – och det här är min tolkning – ställs den allmänna debatten som referensram. En debatt i vilken jihad har blivit ett av de symbolladdade ord som dt återkommande hänvsisas till i beskrivningar av islam som en problematisk och våldsam religion.
Återigen, jag vet inte detaljerna och kan inte utväderar beslutet på någon mer initierad grund. Men sett till var vi började och vart Abuhelals fall tar oss så är han också, liksom de kristna ungdomarna, ett exempel på de reella effekter som en återkommande religionskritisk politisk diskussion om religion kan ha på verkliga individer i Sverige idag.