Jag har just läst en ny och spännande artikel av Erbu Öztürk och Katarina Giritli Nygren, om hur kristen nationalism kommer till uttryck i opinionsartiklar i svensk press. De utgår från en idén kristen nationalism som ligger nära Rogers Brubakers begrepp ”Christianism”, där religion snarare blir en funktion som högerpopulistiska krafter integrerar som del av sitt politiska projekt än en personlig religiös övertygelse som grund för politiska ställningstaganden. Avstampet görs ofta mot en positionering av islam och muslimer som ”de andra”, medan ”vi:et” förstås som kristna.

Erbu Öztürk och Katarina Giritli Nygrens slutsats är att kristen nationalism i första hand blir synligt i den offentliga debatten i form av kulturella symboler och värden associerade med till kristendom, snarare än i genom kristen religiös tro och praktik. Ofta är islam och muslimer på det ena eller andra sättet den kontrastpunkt mot vilken artikulering av det kristna och dess koppling till nationen sker. Analysen synliggör också spänningar mellan ett antaget sekulärt och ett mångreligiöst samhälle, och, i likhet med tidigare forskning, mellan olika kolliderande samhällsvärderingar såsom religionsfrihet och yttrandefrihet å ena sidan och jämställdhet och demokrati å andra sidan. Det finns dock skillnader mellan olika typer av tematiker. I frågor som rör mer polariserande och politiserade frågor, såsom migration och integration, förekom mer av referenser till kristendom som del av den nationell identiteten. Då artiklarna istället berörde olika former av personliga eller samhälleliga kriser fanns mer utrymme för betydelsen av en personlig religiös övertygelse. I denna kategori betonades även religion som en möjlig underliggande drivkraft för samhällsförändring och samhällskritik, och religiösa värden framställdes som alternativ till de destruktiva krafter som driver exempelvis krig, klimatkris och ekonomisk instabilitet. Det fanns således en diskrepans i vilken roll som tillskrevs religion i denna typen av frågor och i den mer instrumentaliserade sätt som religion används i diskussioner om frågor som migration och integration.

Det stämmer väl överrens av några av de resultat jag fått i analysen av riksdagssdebatter. Även om materialinsamlingen fortfarande pågår är det det tydligt att referenser till kristendom i form av hänvisningar till ”kristna värderingar” görs av samtliga parter för att beskriva ett historiskt kristet kulturarv som har format Sverige. När det gäller dessa ”kristna värderingars” betydelse för dagens samhälle är det en idé som främst artikuleras av Kristdemokrater och Sverigedemokrater. Hos de senare så finns en så stark sammanvävning mellan det kristna och det svenska kulturarvet att de ena inte går att separera från det andra. Det kristna behöver dock inte vara religiöst, utan kan hänvisas till en uppsättning värderingar likställda med det som ofta brukar benämnas som ”svenska värderingar”. I de kristdemokratiska argumenten finns det däremot en förståelse av en fortsatt stark påverkan, men att denna är inte självskriven utan är något som ständigt behöver upprätthållas – genom att de kristna värdena betonas som viktiga och gemensamma samhällsvärden.

Denna sista aspekt – de kristna värdena som gemensamma värden – är en av de mer intressanta resultaten från den analys jag hittills gjort, och relaterar till Kristdemokraternas förändrade förhållningssätt och position i svensk politik. Den period jag undersöker sträcker sig mellan 2010 till 2024, och i början av denna period använder partiets företrädare ”kristna värderingar” som del av argument för en generös flyktingpolitik, medan det mot periodens slut blivit en del av argumentationen om en mer kravinriktad integrationspolitik.

Under periodens tidigare del finns också intressanta meningsutbyten mellan kristdemokratiska riksdagsledamöter och sverigedemokratiska dito, om vad ”kristna värderingar” innebär, och vilka krav de ställer på den politik man vill föra. Utbytet nedan, mellan Roland Utbult (KD) och Markus Weichel (SD) är ett sådant exempel:

”Herr talman! Svaret på frågan vad som är bäst, att hjälpa på plats eller hjälpa här, är att man kan göra bådadera. Det är också precis vad vi gör. Det händer att SD talar om kristna värden, och eftersom jag har en personlig kristen tro reagerar jag på det. Ni talar om att man kan använda Bibeln. Men uttrycket ”älska din nästa som dig själv” är en djupt kristen sanning, och det går stick i stäv med er värdegrund och er ideologi. Det handlar om att inte sortera bort utan älska din nästa. Var i ert partiprogram eller er värdegrund finns någonting av detta med kristna värden?” (Riksdagens protokoll 2014/15:20, 212)

”Herr talman! Jag vill börja med att tala om detta att hjälpa överallt. Det är faktiskt inte så att vi kan göra allt överallt, utan vi har begränsade resurser. Det är väldigt viktigt att prata om det, för det är en väsentlig del av hela denna debatt. Det handlar om att vi ska kunna hjälpa så många människor som möjligt med de resurser vi har avsatt för det. Då kan vi inte både ha en massinvandring till Sverige och vara väldigt generösa till internationella insatser. Jag är inte själv kristen. Däremot vet jag precis vad kristendomen baseras på. Jag är konfirmerad, och jag har satt mig in i de värden som jag tycker är väldigt fina. Bland annat är det så att Gud inte ser bara den stackaren som lyckades ta sig hela vägen till Sverige. Gud ser även alla dem som svälter eller har det dåligt i flyktinglägren. Gud ser alla människor, inte bara de få privilegierade som har tagit sig till Sverige.” (Riksdagens protokoll 2014/15:20, 213)

”Herr talman! Jag vet inte hur Markus Wiechel läser Bibeln, men om han läser ordentligt ser han att det står att faderlösa, främlingar och änkor ska man ta särskild hänsyn till. Det är ett socialt evangelium. Jag menar att det går stick i stäv med er ideologi. Eftersom ni lyfter fram det ibland, var i ert partiprogram eller i er värdegrund finns det någonting om kristna värderingar?” (Riksdagens protokoll 2014/15:20, 214)

Det finns mycket att slå ner på i dessa citat, men en sak som de tydligt visar är att ”kristna värderinga” är ett begrepp som i det poltiska sammanhanget kan fyllas med det innehåll som bäst stämmer överrens med den egna politiska övertygelsen. Det är såklart ingen ny insikt, utan något som har skett med all önskvärd tydlighet genom historien, inklusive för att motivera krig, kolonialisering och folkmord. Det är dock intressant att se hur det sker i en politisk kontext som brukar defineras som starkt sekulär, och där religion ofta påstås inte ha någon roll att spela i politisk debatt eller beslutsfattande. Allt mer forskning, inklusive artikeln av Öztürk och Giritli Nygren likväl som min egen pågående, visar på att det förhåller sig på ett betydligt mer nyanserat sätt än så.