Som forskare, särskilt vi som verkar vid offentliga institutioner, har vi ett uppdrag att utbilda andra om de ämnen vi ägnat år, ibland decennier, åt att studera. Vår roll är inte begränsad till arkiv och konferenssalar. Vår forskning bör forma hur vi förstår dagens värld. Om vi inte förmår tala ut när samtida grymheter påminner om de brott vi har ägnat våra liv åt att analysera – vad är då meningen med vårt arbete? Vem gagnas av vår kunskap?

Denna ytterligt relevanta fråga ställer Matylda Jonas-Kowalik, doktorand vid Uppsala Centre for Holocaust and Genocide Studies, Uppsala universitet, på dagens DN debatt.

https://www.dn.se/debatt/jag-ser-min-forintelseoverlevande-morfar-i-barnen-i-gaza

Här i mitt sommarparadis duckar jag undan krigets fasor och ser på när mina barn frimodigt kastar sig i vattnet igen och igen.

Vad ska man göra? Vad kan man göra? Hur kan man göra ingenting?