Är det en politisk markering att be för Gaza? Den frågan har i vecka diskuterats i och utanför kyrkan, efter att Svenska kyrkans biskopar tagit initiativ till en särskild bön för Gaza under söndagens gudstjänster. Ärkebiskop Martin Modéus hade formulerat en bön för lidandet i Gaza, vilken åtföljdes av klockringning. Att låta kyrkklockorna ljuda är en symbolisk handling som understryker allvaret – men är det en politisk handling? Det menar flera debattörer som har upprörts i den offentliga debatten såväl i sekulära som religiösa forum. Det som särskilt betonas som problematiskt av kritikerna är att den israeliska gisslan inte specifikt nämns, utan istället (enligt Modéus) inkluderades i den mer generella formuleringen ”de fångna”.

Innan sommaren tillbringade jag många timmar med att samla in ett material bestående av riksdagsdebatter där ordet ”kyrka” nämns. En sak som slog mig i den preliminära analysen var hur Svenska kyrkan ofta omnämnda som en form av samhällelig stöttepelare. Svenska kyrkans verksamhet, såväl för barn som äldre, dess engagement för utsatta och dess frivilligarbete, nämndes i förbifarten som en av de saker som utgör en kärna i det svenska samhället, inte bara för de troende eller kyrkoaktiva utan i en mer generell bemärkelse. I denna förståelse och beskrivning av vad Svenska kyrkan representerar finns också ett antagande om Svenska kyrkan som garant för det ”vanliga” och vardagliga. En ”samhällsbärare” och ”samhällets stöttepelare” som utför sitt verk i det fördolda utan att kräva vare sig uppmärksamhet eller uppskattning. Kanske är det därför bönen för Gaza rör upp känslor och ses som ett allmänt diskussionsämne: när den inlemmas i veckans centrala gudstjänst runtom i Sveriges otaliga kyrkor blir den inte bara kyrkans förbön utan, i ljuset av kyrkans samhälls position och funktion, hela Sveriges förbön – som bryter med den lågmälda normalitet som framkommer i motioneras beskrivningar av det som kyrkan representerar?

Det finns såklart många fler anledningar till att diskussionen uppstått och ser ut som den gör, men jag tror inte att det politiska narrativet om och förväntningarna på Svenska kyrkan är helt oviktiga.