Uttrycket “etiskt modersmål” gjorde genomslag i mediebruset när Ebba Busch gav det en central roll i sitt tal i Almedalen 2023. Från kristdemokratiska företrädare hörs det ofta i par med devisen “vissa värderingar är inte valbara”, och är riktade mot migrations- och integrationsdebatten. Trots att det återkommer i den politiska retoriken, en snabb sökning på Mediearkivet visar att det framförallt förekommer i medierapporteringen från 2018 och framåt, är det inte särskilt välintegrerat i de politiska förslag som paritet för fram i riksdagen. Med ett undantag – föremålet för detta inlägg – har det använts i två riksdagsdebatter och tre -motioner, alla från 2019 och framåt.
Det var dock i riksdagen som uttrycket först användes som del av den politiska debatten, av det kristdemokratiska partiets dåvarande partiledare Af Svensson i en interpellationsdebatt i riksdagen om “Värdegrunden och samhällsutvecklingen”. Svensson menar att “samhällets etiska grundvalar” behöver stärkas, ställer frågan om hur regeringen ska arbeta med det. Året var 1997, och det hade briserat ett antal politiska skandaler som föranledde Alf Svensson att skicka in sin interpellation, då han menande att det fanns en ökad risk för en förtroendekris för förtroendevalda politiker, det politiska systemet och i förlängningen för demokratin. Den som svarade på interpellationen och tog debatten med Svensson i riksdagens talarstol var ansvarigt statsråd, socialdemokraten Thage G. Peterson. Debattens inlägg är intressanta – som ett dokument över en annan tid – men också som en kommentar till samtiden, och jag ska försöka göra ett rättvisande referat (läs alla inlägg i sin helhet i riksdagens arkiv, länkad här).
I debattens första inlägg svarar Peterson på Svenssons skrivelse, med fokus på de händelser “det missbruk och den omdömeslöshet som ett antal politiska förtroendemän gjort sig skyldiga till”, vilket skadat “det svenska folkets förtroende för politiker och vårt politiska system”. Nu är det upp till alla politiker – oavsett parti – att försöka reparera skadan. Peterson betonar ordet “öppenhet, tydlighet och rimlighet” som ledord i detta arbete. Vad gäller frågan om demokrati uttrycker Peterson en övertygelse om “att de allra flesta människorna i vårt land anser att demokratin är omistlig och den enda rimliga styrelseformen. Vi kan ha skilda uppfattningar om religion, moral och politik men alla måste vi klargöra att demokratin bygger på respekt för människovärdet och för fundamentala mänskliga rättigheter. Om demokratins grundfundament – tilltron till det lika och okränkbara människovärdet – skulle komma att rubbas undergrävs hela den idémässiga basen för vår demokrati.” Dessa idéer och värderingar är dock inte självklara, utan det krävs “ständigt och löpande arbete för demokratins försvar” när demokratin utmalas av många krafter, inte minst genom samtidens omvälvande samhällsförändingar. Om “samhällsmoralen i största allmänhet” menar Peterson att vet finns vissa självskrivna normer och beteenden, men “[e]n diskussion om moral
och etik handlar också om social och ekonomisk rättvisa” – vilket gör det till en politisk diskussion där olika samhällsvisioner ställs mot varandra. För socialdemokraten Peterson framstår det tydligt att “rättvisan är produktiv” och att människor som lever under liknande socio-ekonomiska förhållanden kommer ha lättare att förstå varandra och forma en gemensam syn på etik och moral.
I sitt svar uttycker Svensson att han skrev sin interpellation av ängslan “för att bristen på respekt för politiker och politik på sikt kan anfräta demokratin.” Det är upp till politikerna att visa för folket att de agerar med folket – och inte sitt egent – bästa för ögonen. “Om vi ser tillbaka” menar Svensson “har det pläderats för en värdeneutralitet i vårt land” och att det är denna som delvis ligger bakom den situation som uppkommit. För: “Det råder aldrig ett värdemässigt vakuum i ett land. Några värderingar finns, och därför måste vi våga tala om vilka vi vill att de skall vara.” Värderingar får aldrig bara bli stora men tomma ord, det måste vara tydligt hur vi fyller dess innehåll och vad vi finner dess ursprung.
Peterson svarar på denna anklagelse med stora ord, genom att betona att den socialdemokratiska politiken är väl förankrad i sina ideal, och att hela samhället – inklusive det av egoism ofta präglade näringslivet – måste dra sitt strå till stacken för att “återupprätta sammanhållningen i samhället”, eftersom “ett förfall i samhällsmoralen får ekonomiska följdverkningar.” Förfallet, såsom Peterson beskriver det, består av ökad ojämlikhet och ökade klyftor eftersom det motverkar den samhällsmoral som “måste växa fram inom varje människa i samspel med omgivningen.” För att demokratin ska kunna leva måste politiken ytterst handla om “vilken samhällssyn som skall prägla samhället.” Och det, menar Peterson, är något som inte kan läras ut, utan som oupphörligt måste ske genom “demokratins vardagliga metoder”.
Alf Svensson å sin sida menar att Peterson bortser från familjen som fostrande enhet för medborgare som respekterar demokratins värden. Skolan får inte heller glömmas bort, och där menar Svenson att den kamp han och hans partikamrater förde för att skriva in den kristna etiken och västerländska humanismen i skolans styrdokument är viktig: “Det gick faktiskt först när en jude och en muslim stod i utbildningsutskottet här i riksdagen och sade: Skriv in detta! Om ni inte känner er egen identitet kommer ni inte att respektera vår.” Här menar Svensson att vi kommit till en kärna, att inte bara tala om etik utan också om “vilken etik det är”. Därefter citerar Svensson författaren Stig Claesson, Slas, ett enligt engen utsaga välanvänt citat “och jag gör det med lika stor förtjusning varje gång.” Kontentan i citatet är att de tio bidorden är ett centralt – “kanske vårt viktigaste” – kulturarv, som “innehåller i all sin korthet människans sedan tidernas morgon samlade erfarenheter, hur vi kan leva tillsammans och gemensamt på detta klot.” Svenssons poäng med citatet är att understryka vikten av att – till skillnad som nu sker – vara tydliga med varifrån centrala värderingar (såsom budorden) kommer. Samma sak med den gyllene regel: “Vem kan tycka någonting annat”, frågar sig Svensson retoriskt. Dessa värderingar omfamnas av oss alla, men “vi måste våga tala om att etiken inte lever i lufttomt rum, utan att den har sina rötter.” Sedan kommer det uttryck som föranleder hela detta inlägg, så Svensson säger:
Herr talman! Jag skäms på inga vis i världen över att tala om att vi har ett etiskt modersmål, precis som vi har ett språkligt. Det språkliga modersmålet är svenskan, men vårt etiska modersmål är den judisk- kristna etiken.
Kan inte Thage G. Peterson bestyrka det i nästa inlägg?
Kan Thage G. Peterson bestyrka detta, vill man ju då veta. Ja, och med råge – skulle jag vilja påstå. I sitt svar lyfter Peterson fram den kristna etiken och att “Jesus grundläggande moraliska budskap var ju att vi skulle älska vår nästa lika mycket som oss själva” och fortsätter genom att slå fast att “bibeln är tydlig” i att “vi får inte glömma hänsynen till medmänniskorna i vår omgivning och till samhället i stort.” Därefter ger Peterson en tolkning av vad Jesus menade: “Jo, han menade att det var kärleksbudskapet som var grunden för alla andra bud. Det gäller de enkla ord som fanns i interpellationssvaret: hänsyn och ansvar. För mig som socialdemokrat är detta viktigt. Etik och moral innebär också en demokratisk etik och moral. Solidaritet och gemenskap skall prioriteras.” Peterson läser således från Bibelns budskap ut ett stöd för den socialdemokratiska politik han driver, och fortsätter med att ifrågasätta den “läpparnas bekännelse eller rundhänta löften” som han menar att oppositionen står för då de talar om satsningar på vård, skola och omsorg men inte avsätter pengar för att genomföra den: “Som Alf Svensson väl vet avslöjade Jesus fariséerna, som pratade utan att handla.” Därefter lämnas Bibeln därhän, och diskussionen återgår till den demokratiska utmaningen i att få fler att engagaera sig politiskt och bli en del av det “demokratiska vardagsarbetet”.
I Sin replik (begränsad av debattformen till 2 minuter) uttrycker Svensson att han är glad att Jesus fått utrymme i kammaren: “Jag tror inte att hans namn har nämnts på många år i denna salong.” Därefter återupprepar han skolans betydelse för att förmedla etik, för att ”få oss att förstå att det finns värden som man inte kan springa ifrån och som är förankrade i, sammanfogade med och kopplade till vår demokrati.” Svensson betonar också att han inte önskar stämpla någon som farisé och att det är en pratik som går emot vad den kristna etiken påbjuder: “att göra så gott vi kan och så gott vi förstår och förmår, och göra det av ett ärligt hjärta utan att påstå att man själv är bättre än alla andra. Det var nämligen det som var mest utmärkande för fariséerna. De talade om hur duktiga de var själva. Där får vi politiker se om våra hus litet till mans.”
I det sista inlägget är det statsråd Thage G. Peterson som urskuldande säger att han inte menade att “stämpla Alf Svensson som farisé”, utan ville belysa en inkonsekvens hos de politiker (företrädelsevis moderater, på samma sida i politiken som Svensson) som talar varmt om det gemensamma men i praktiken gör andra politiska prioriteringar. Som en samtidskommentar lyfter Peterson behovet av mer etik i skolan – inte minst “etik och Internet” – för att få hjäl att navigera i “vad som är moraliskt och etiskt riktigt i informationsmängden”.
Lång expose genom en gammal debatt, där kontentan ät att uttrycket “etiskt modersmål” handlar om att synliggöra samhällets vitala värdens ursprung och att inskärpa hos politikerskrået behovet av att efterleva dessa.
Den lätthet med vilken Tage G. Peterson plockar upp handsken och använder bibeln för att stärka sin egen argumentation och ideologiska övertygelse är intressant. Linkande passager går att finna också i nutida debatterna. Ett sådant exempel är Stefan Löfvens användning av bibeln i en partiledardebatt, då han kritiserar Ebba Busch för hennes och partiets närmande till Sverigedemokraterna:
Fru talman! Det finns ändå anledning att fundera på vad som händer när man säger att man står för den kristna etiken och medmänskligheten men ändå söker inflytande genom att ställa grupper mot varandra, vilket blir konsekvensen av detta samarbete. I en debattartikel i Aftonbladet berättar barnbarnet till en av KD:s grundare sorgset att hon lämnar partiet. I dag är faktiskt Socialdemokraterna det största partiet bland gudstjänstbesökarna i Sverige. I Matteusevangeliet står det, precis som Ebba Busch har sagt, att trädet känns igen på den frukt det bär. Men varför ser inte ledningen för Kristdemokraterna i Sverige det som syns så tydligt i Tyskland? De främlingsfientliga krafterna har inte alls förändrats utan är desamma. Ser ni inte skandalerna och rasismen hos ledande företrädare? Du ser frukten, Ebba Busch. Luta dig inte mot det trädet!
Riksdagens protokoll 2021/22:3, 79
Det som annars präglar referenser till Bibeln i samtida debatter är snarare Bibeln som en gemensam kulturell referenspunkt i form av illustrativ bildsättning, betoning eller igenkänning för politiska argument, som politiker över hela det politiska spektret antar att deras åhörare förstår, om än inte tror på dess religiösa budskap (i januari publiceras den artikel jag skrivit tillsammans med Hanna Liljefors om banalt bibelbruk i Sveriges riksdag). Den auktoritet eller funktion som moralisk kompass som Bibeln tillskrivs i debatten mellan Alf Svensson och Thage G. Peterson ovan är desto ovanligare.
Slutligen, för att göra ett långt inlägg längre: I relation till hur uttrycket “etiskt modersmål” används av dagens kristdemokratiska ledning är passusen om Svenssons kamp för att skriva in kristen etik och västerländsk humanism i skolans styrdokument intressant. Svensson bekriver det som att: “Det gick faktiskt först när en jude och en muslim stod i utbildningsutskottet här i riksdagen och sade: Skriv in detta! Om ni inte känner er egen identitet kommer ni inte att respektera vår.”
Men – nota bene – det Svensson säger, genom hänvisning till sina medtroende, är att den egna identiteten behöver vara tydlig och språbar inte för att de av annan tro eller kulturell härkomst ska kunna anamma den, utan för att olikheterna dem emellan ska respekteras. Hos Svensson saknas den kravprofil som Ebba Busch kommit att betona. När Busch, tillsammans med den kristdemokratiska parlamentarikern Alice Teodurescu Måwe, i ett Instagram-inlägg (sammanfattandes en debattartikel publicerad i Svenska Dagbladet) ställer frågan: ”Varför är det så svårt för vänstern, och en del andra, att acceptera att det svenska samhället vilar på judiskt-kristen etik – samtidigt som samma människor aldrig skulle ifrågasätta andra samhällens rätt att värna sina rötter och normer?” Hör vi ekot från Svenssons fråga, ställd över ett kvarts sekel tidigare: ”Kan inte Thage G. Peterson bestyrka det i nästa inlägg?”
Efter sin fråga fortsätter inlägget med att direkt betona den så kallade ”värderingskaplen” direkta koppling till integrationsfrågan:
Vi kristdemokrater backar inte i värderingsfrågan. Vi vet vilka värderingar som byggt vårt samhälle. Vi vet att dessa värderingar är värda att försvara.
Politiker av alla kulörer säger sig vilja bekämpa segregationen i det svenska samhället. Men många som invandrat hit vittnar om hur svårt det är att integreras i ett samhälle utan en karta att utgå ifrån. Vad ska man ens integreras till? Vi kristdemokrater menar därför att vi behöver börja med att definiera vad som karakteriserar den framgångsrika integrationen. Vad som ingår ett gemensamt etiskt minimum.
Alla som kommer till vårt land – och som har för avsikt att stanna här – behöver lära sig och acceptera våra värderingar. Ska Sverige fortsätta att vara Sverige behöver vi alla stå upp för detta. Bara så kan vi ta ett gemensamt ansvar för vårt gemensamma hem.
Svenssons jämförelse med det språkliga modersmålet indikerar något annat än denna kravbaserade integration. Ett modersmål kan man inte tillägna sig, det är, per definition, något man får till sig. Den som har arabiska som modersmål kan lära sig svenska perfekt, men det kommer fortfarande inte vara hens modersmål. Med andra ord, så länge de centrala värderingarna är behjälpliga i att skilja mellan rätt och fel på ett sätt som är kompatibelt med det omgivande samhället, är det inget som hindrar att de är hämtade från Koranen istället för från Bibeln. Det problematiska, det som Svensson genom sitt uttryck uppmanar regeringen att komma till rätta med, är föreställningen att värderingar existerar i ett vaccum, eftersom medvetenheten om var värderingar – ens personliga eller samhällets gemensamma – har sina rötter gör det enklare att leva efter dem och utveckla dem, och därmed samhället, i en positiv riktning. Detta är något som vi alla behöver arbeta med, inte bara den som som kommit till Sverige. Svenssons återberättande av repliken från arbetet med skolans styrdokument saknar följdaktligen det underkännande av andra värderingar än de svenska, som Ebba Busch ständigt upprepar då hon – såsom i sitt Almedalstal – menar att avsaknaden av det ”etiska modersmålet” leder till hot, hat och barn som dödar barn.
Återigen och som så många gånger förr: Givietvis finns det värderingar som borde kastas på historiens sophög – och Sverige har gjort ett bra jobb med att göra just så med många av dem. Det är inte den aspekten av resonemanget som är den problematiska. Det sättet det förs fram som skapar misstro och misstankar mot vissa grupper i samhället som jag tror blir direkt kontraproduktivt för den som vill se en lyckad integration.