Igår kom hovrättens dom mot koranbrännaren Rasmus Paludan, som ändrar tingsrättens dom och sänker straffet – med konsekvensen att Paludan slipper fängelse och istället får villkorlig dom och böter.

Hovrätten underkänner tingsrättens resonemang (som jag skrivit om här) om att kritik mot islam per definition innebär kritik mot muslimer. Rätten uppger själva i ett pressmeddelande att: ”Det ligger nära till hands att tolka uttalandena som religionskritik, vilket inte är straffbart som hets mot folkgrupp.” Och så ska det såklart vara, religion måste få kritiseras. I en gränsfråga som denna har hovrätten med andra ord ställt sig på andra sidan gränsen än vad tingsrätten gjorde.

En fråga som aktualieras av den ändrade domen är hur mycket vikt som ska läggas vid de faktiska orden som uttrycks kontra den kontext i vilken de framförs. Exempelvis menar Civil Right Defenders i sin kritik mot hovrättens resonemang att rätten inte tillräckligt tagit hänsyn till omständigheterna runt de ord som uttrycktes i tolkningen av dem, och att detta innebär ett brott mot FN, Europadomstolen och svensk lagstiftning. Också Niklas Orrenius betonar alla de handlingar som omgärdar Paludans manifestationer, som alla går ut på att på effektivaste sätt smäda Koranen: ”Han låter som ett barn i kiss-och-bajsåldern som fostrats av en muslimhatarsekt”, som Orrenius uttrycket det i en läsvärd kommentar om domen.

Jag ska inte orda alltför mycket om domen, men jag ser ett uppenbart problem i att den som vet hur den ska lägga sina ord kommer undan med mycket grova provokationer. Genom att lägga betoningen på islam – vad islam är eller för den delen gör – förstärks en skev förståelse av religion, där religioner – och inte deras anhängare – är de som utgör subjekt i diskussionen. Jag har upprepat det otaliga gånger och i otaliga sammanhang: en religion har ingen agens, den kan inte göra något i sig själv, den är endast summan av de ackumulerade praktiker som dess anhängare utför. Även om hovrättens dom inte i sak ifrågasätter detta, så förstärker den en samtida tendens där kritik (eller för den delen hat) mot muslimer tar vägen genom ”islam” eller ”islamism”. En förstärkning av den tendensen är inte den utvecklingen det offentliga samtalet om religion behöver.