Den kristdemokratiska partiledaren har återigen skapat uppmärksamhet genom att vilja se tydligare regler och lagar för muslimer i Sverige. I ett långt inlägg på plattformen X skrev hon i början av september att:
Vår övertygelse är att Sverige har gått in i en period av inhemska motsättningar, en konflikt mellan svenska och islamistiska värderingar. Det är inte en konflikt mellan kristna och muslimer. Det är en värderingskonflikt mellan islamisters vilja att påverka svenskt samhällsliv och de värderingar som präglar den svenska samhällsgemenskapen. Sverige står således inför ett riksdagsval nästa år som i efterhand mycket väl kan komma att kategoriseras som ”värderingsvalet”.
För kristdemokraterna är kampen mot oönskade muslimska praktiker och värnandet av ”den kultur som gör Sverige till Sverige” därmed en valfråga. Det följdes häromdagen upp med ett konkret lagförslag: Förbjud burka och niqab på offentlig plats.
När Ebba Busch motiverar förslaget med att vi behöver ”mota Olle i grind” utmålar hon att det finns ett hot, en rörelse, en riktning som behöver stävjas. Om det är så har Busch andra siffror än vad jag är har. Antalet kvinnor som bär burka eller niqab är försvinnande få. Busch gör dock en direkt koppling mellan bruket av niqab och burka, hederförtryck och könsstympning och konstaterar att vi måste ”hålla frågan om niqab och burka tydligt på agendan och förbjuda det medan vi kan”. Det handlar, enligt den motivering Busch själv ger till Atonbladet, om striden i det så kallde kulturkriget:
Här handlar det om att Sverige måste vakna upp från den naivitet som försatt Sverige i ett kulturkrig och som inneburit att hedersförtryck fått slå väldigt väldigt djupa rötter i vårt land. Burka och niqab går inte att likställa med lösskägg. Det är ett förtryck och det är ett uttryck för en tillämpning av islam som inte är välkommen i vårt land.
Ebba Busch i Aftonbladet, 12 oktober 2025
Men Ebba Busch är såklart inte först. I sin artikel ”Sweden’s Burka Ban: Policy Proposals, Problematisations, and the Production of Swedishness” har Sylva Frisk och Maris Boyd Gillette från Göteborgs universitet analyserat ca 40 politiska förslag om att förbjuda burka som lagts fram i svenska kommuner och i riksdagen. De menar att förslagen snarare handlar om att framställa en önskvärd ”svenskhet” snarare än att bruket av burka innebär ett faktiskt problem. Liknande slutsatser går också att finna i andra studier som olika former av muslimskt slöjbruk. De faktiska försök som gjorts att förbjuda burka och niqab (alla på kommunal nivå) har stoppats av lagliga instanser då de ansetts bryta mot religionsfriheten.
Det finns så mycket viktiga diskussioner att föra om värderingar och mångkultur, om jämställdhet och lika möjligheter till deltagande i samhällets olika sfärer. Jag tror inte alls att lagstiftning är den mest konstruktiva vägen framåt, och om valrörelsen redan dragit fram denna typ av förslag och retorik känner jag mig modfäld om hur det ska låta fram till valdagen om knappt ett år. En diskussion som känns särskilt angelägen i och med Busch burka-förslag är hur politiker skapar de ramverk som de sedan kräver att människor ska leva efter. När Ebba Busch återkommande säger att man kan kräva av svenska muslimer att de följer svenska värderingar i sitt sätt att praktisera islam så framställer hon det som en utmaning. Men mer där till: Påståendet att alla svenska medborgare ska leva enligt den svenska lagstifningen är i sig inte kontroversiellt (även om det återkommande utmanas av exempelvis civila olynadsaktioner från klimataktivister, för att ta ett aktuellt exempel). Men när politiker skapar lagar som särskilt begränsar och utmålar en liten, specifik grupp som problematiskt, så är kraven på anpassning mer än en uppmaning. Om jag säger ”burka hör inte hemma i Sverige eftersom det inte är förenligt med svensk jämställdhet”, och samtidigt sitter i en position där jag kan lagstifta om frågan så handlar det ju inte längre om att följa vissa normer och värderingar, utan jag har skapat ett lagligt regleverk som förbjuder den typ av praktiker jag inte vill se. Det är därför, menar jag, som politikers uttalanden om denna typ av förslag behöver nagelfaras särskilt. Att Ebba Busch är en mästare på att förflytta diskursen i den riktning hon önskar har hon visat många gåmger, att flytta lagstiftingen i samma riktning är att göra konkret verklighet av de diskursiva sanningar hon ständigt upprepar.