Av Hanna Liljefors och Linnea Jensdotter
Den 5 november, i skuggan av det amerikanska valet, föll domen mot Rasmus Paludan, den dansk-svenske advokaten och partiledaren som står åtalad för bland annat hets mot folkgrupp. Brottet ska ha skett i samband med hans koranbränningsturné 2022. Till Paludans försvar anfördes att han haft uppsåt att kritisera en religion (islam) och inte en grupp (muslimer). Vi tar utgångspunkt i vår forskning om framställningar av Bibeln och Koranen i den mediedebatt som följt på de senaste årens koranbränningar, och menar att skillnaden mellan att kritisera en religion och en grupp kan vara flytande. Inte minst då skändandet av religiösa skrifter används inom till exempel populistiska och högerextrema rörelser på ett sätt som underbygger problematiska konstruktioner av ”den andre”.
Att bränna religiösa skrifter är inte något nytt, utan förekommer regelbundet och globalt. En anledning till det, menar bibelvetaren James Watts, är att religiösa skrifter kombinerar två egenskaper som sällan ses tillsammans: de är lättillgängliga fysiska objekt och de anses av många utgöra en direkt tillgång till det gudomliga. Idag kretsar kontroverser om heliga skrifter inte primärt kring tolkningar av dess betydelse utan kring objekten – de fysiska skrifternas funktion som symboler för religioner, kulturer och grupper. Att förstöra religiösa skrifter väcker ofta djupa antipatier, som underblåses av minnen av politiskt och religiöst förtryck. Historien bjuder på många exempel, inklusive SS-soldater som släpar ut Torah-rullar från synagogor under andra världskriget och bränner dem på gatorna.
De senaste åren har det skett ett utbrott av koranbränningar som en metod för att kritisera islam och försvara yttrandefriheten, med Paludan som den mest kände nordiska företrädaren. Sedan 2017 och starten av partiet Stram Kurs har Paludan uttryckt stark kritik mot islam, muslimer och mångkulturalism. Hans koranbränningar, i såväl Danmark som Sverige, har fått både fredliga motdemonstrationer och våldsamma upplopp som följd.
Dessa koranbränningar är inte isolerade händelser utan måste ses som del av en större strömning, där kritik av islam, muslimer och det mångkulturella samhället riskerar att slå över i islamofobi. Det blir tydligare om man, som vi, undersöker den debatt som följde Paludans framfart i svensk media. I denna debatt tenderar aktörer att jämföra hur ”vi” reagerar på skändningar av ”vår” religiösa skrift (den kristna Bibeln) och hur ”de” reagerar på skändningar av ”deras” religiösa skrift (den muslimska Koranen). Bibeln kontrasteras mot Koranen, och om den förstnämnda anses kompatibel med svenska, moderna och till och med sekulära värden (som yttrandefrihet och jämställdhet), framställs den sistnämna snarare som dessa värdens fiende. Denna kontrast är inte ny, utan bekräftar det vi sett också i vår tidigare forskning om hur religion och religiösa skrifter diskuteras i olika offentliga former och forum.
Även i mer högerpopulistiska och högerextrema kretsar har såväl Koranen som Bibeln en viktig funktion för att förstärka en världsbild av ”vi” och ”dem”. Det framkommer bland annat i Hannah M. Strømmens forskning om hur Bibeln skildras som en gemensam grund för västvärldens framställt överlägsna civilisation, medan Koranen demoniseras som anti-västlig, anti-modern och våldsam. Bibeln mobiliseras som en exklusiv ägodel för ett exklusivt folk, vilket innebär att islam, med sin egen religiösa skrift, blir ”den andre” som bör stå utanför. Koranbränningar är ett våldsamt sätt att identifiera fienden som muslim – utan att göra våld på muslimer – i en form av performativ populism, där den religiösa skriften är en viktig rekvisita för att skapa ett ”oss” som utövar friheten att bränna ”deras” heliga text.
Utifrån detta går det att konstatera att de mönster som framkommer i den debatt som följde koranbränningarna 2022 bekräftar såväl vår egen som andras tidigare forskning: Framställningen av Bibeln och Koranen förstärker en antagonistisk världsbild. Skrifterna blir en del av essentialiseringen av ”den andre” och riskerar att leda till uttryck för islamofobi. Att posera med Bibeln i högsta hugg, som Donald Trump på den numera ikoniska bilden från Sankt Johns kyrka i Washington, eller att bränna Koranen för att visa missaktning mot islam som religion, är handlingar som bidrar till att sprida en populistisk världsbild. Den skapade kontrasten mellan en godhjärtad Bibel och en barbarisk Koran förs vidare i debatter om koranbränningar, och bör därför leda till en större debatt än den om en enskild provokatörs rätt till att elda en religiös skrift. Det mångreligiösa samhället utmanar djupt rotade sekulära impulser, men ett demokratiskt samhälle måste förmå att härbärgera ett sansat samtal om de värderingskrockar det mångreligiösa mötet kan ge upphov till. Att föra ett sådant samtal utan att falla in i stereotypa och polariserande narrativ om ”oss” och ”de andra” är angeläget, oavsett domslut i en specifik rättegång.