För den som följt debatten om religio och svenskt politik har kunnat se en tydlig förskjutning. Gränsen för vad som kan sägas och för vilka förslag som kan läggas fram, har hela tiden skjutits framåt. För inte så länge sedan var alla som puttade på noga med att poängtera att de kritiserade islamism, och inte islam. Den garderingen och distinktionen har nu parkerats längst vägen. Det som någon nu måste våga säga, i alla fall enligt ungsvenskarnas ordförande Denice Westerberg, är att ”islam har ingen plats i Sverige”. I en intervju med SVT i samband med Sverigedemokraternas landsdagar under helgen svarar hon såhär på reporterns fråga om muslimer som bor och är etablerade i Sverige måste lämna sin tro:
”Nä, dom får väl utöva sin tro om dom vill det. Men man kan inte heller förvänta sig, på samma sätt som jag som svensk kristen aldrig skulle åka ner till ett muslimskt land och sen förvänta sig att dom ska börja bygga kyrkor, eller att dom ska steka bacon till mig på skolfrukosten i skolan, så kommer inte jag att acceptera att det kommer hit en massa människor och förväntar sig att vi ska ändra hela vårt svenska samhälle.”
Denice Westerberg, SVT Nyheter, 23 november 2025
Just nu är det dock många som vågar säga just det.
Ebba Busch, för att ta ett exempel från det absoluta eliten i svensk politik, har återkommande betonat att islam måste anpassa sig för att ha en plats i Sverige. Under hösten har partiet gjort utspel om att burka och niqab bör förbjudas, ett beslut partiet ställde sig bakom på partiets riksting förra helgen (läs förresten Gina Gustavssons utmärkta kommentar i DN om det förslaget). På plattformen X motiverar partiledaren Ebba Busch förslaget med att det måste genomföras nu – innan det är försent.
Detta ”medan vi kan” som lyfts fram i Aftonbladets rubrik implicerar vad – kan man undra? Att vi snar befinner oss i en situation där Sverige blivit en islamistisk teokrati? I intervjun får partiledaren inga följdfrågor om vilket samhällsscenario hon ser framför sig där ett sådant förbud inte skulle kunna läggas fram. Jag ska inte fastna här (det har jag gjort förut, t.ex. i det här inlägget), men kan konstatera att burka-förslaget är ett tydligt exempel på hur politisk radikalitet alltid kräver mer av samma vara. Nästa steg är redan taget, när Alice Teodorescu Måwe, kristdemokratisk EU-parlamentariker, säger att hon inte utesluter också ett förbud mot slöja. ”Ingenting är någonsin uteslutet”, menar Teodorescu Måwe i en intervju med Aftonbladet. ”Det här är bara början på en diskussion för att säkerställa att människor i Sverige är fria att göra sina egna val”.
Sveriges muslimer befinner sig idag i en utsatt position, och många med utländsk bakgrund känner sig utpekade som ansvariga för samhällsproblemen. Ett exempel som gör den situationen förmänskligad på ett smärtsamt tydligt sätt möter vi i Niklas Orrenius artikel i Dagens Nyheter om Mohammad Aluaudt Allah som kom till Sverige från Syrien under 2015, och som under sensommaren blev brutalt misshandlad av nazister på öppen gata i Stockholm. För honom är det tydligt att politikers ords spelar roll – den politiska retoriken formar människor attityder, där invandrare pekas ut som problem. Men än värre, de är grunden som motiverar handling – i detta fall att misshandla en människa som anses oönskad i det svenska samhället.
Det som ”någon måste våga säga” är redan sagt, och dess ord omsatta i handling på det värsta tänkbara sätt.