Gud och Jesus har blivit ett ämne på ledarsidorna. Kulturkommentatorer pratar om religion och politik. Hör och häpna!
Ärkebiskop Martin Modéus slog i början av det nya året fast att den kristna tron och nationalismen strävar åt olika håll, att begreppet kristen nationalism förenar två oförenliga enheter. Andra inslag i debatten tar upp (det inte nya, utan snarare eviga ämnet) hur Svenskar kyrkan kan och bör förhålla sig till den sekulära politiken. På Göteborgs-Postens ledarsida påstod Susanne Birgersson fast att Svenska kyrkan inte förstår sig på politik och på Svenska dagbladet slog Ann Heberlein fast att ”Guds återkomst bådar inte gått för valåret”.
Mest intressant tycker jag (till ingens förvåning) är den delen av debatten som handlar om Kristdemokraterna. Denna del av debatten föranleddes av ett upprop inom den frikyrkliga världen, där pastorer och andra engagerade offentligt gick ut i protest mot Tidö-regeringens migrationspolitik. Var har det kristna budskapet tagit vägen? – undrade de, och möttes med kritik och ifrågasättande från partiets representanter, där partisekreteraren i en post på Facebook menar att religiösa representanter ska hålla sig borta från det partipolitiska, och att: ”Som jag ser det riskerar frälsningsuppdraget att få stå tillbaka för politiska åsikter”.
Liksom Joel Halldorf påpekar så är det ett märkligt påstående från företrädare för ett parti som är grundat just med syftet att föra in den kristna tron i partipolitiken. Halldorf skriver vidare:
Partiet har en plattform som vida överträffar vad pastorer, präster och till och med ärkebiskopen förfogar över. Därför är det kyrkans plikt att kritiskt kommentera just detta partis politik och klargöra om deras budskap verkligen representerar en kristen politik.
När partiets politik avviker från grundläggande kristna värden kan kyrkliga företrädare inte avstå från att påpeka det, med mindre än att de sviker sitt uppdrag som Ordets förvaltare.
Vill KD ha det på annat sätt, så behöver de byta namn.
Borde Kristdemokraterna byta namn, och stryka ”krist”? Liksom Halldorf påpekar i en annan text (Expressen, 20 januari 2026) har andelen bedjande KD-väljare sjunkit från närmare två tredjedelar av partiets väljare till en fjärdedel. Det är en viktig aspekt av ett eventuellt svar på frågan om namnbyte (som jag inte kommer att ge här).
I Dagens Nyheter påpekar Gina Gustavsson att den kristna nationalism (som Modéus menar är en omöjlighet) ligger nära under ytan det i den retorik vi återkommande hör från Ebba Busch. Jag håller med.
Jag har tillbringar hösten med att analysera Ebba Buschs instagramkonto. Ett resultat från analysen är att ämnen relaterade till värderingar och religion oftare möts Ebba Buschs följare, och att ungefär en tredjedel av dessa relaterar till kristendom.
En annan slutsats är att sätten som olika religioner beskrivs i inläggen skiljer sig radikalt åt, där (mycket kortfattat) islam sammankopplas med hot medan judendom diskuteras i relation till antisemitism. Kristendom å sin sida framställs genomgående i en positiv och personlig kontext, kopplad till både individuell tro och den nationella identitetens grundläggande värderingar. Det kristna budskapet beskrivs som giltig för alla (ofta i samband med kristna högtider), och den etiska grunden för det svenska samhällsgemenskapen omtalas i termer av “judiskt-kristen etik”, som “vårt lands fundament” och som “Sveriges etiska modersmål”.
I detta i sig finns ett frö till en kristen nationalism, där ”vi” och ”vårt” kopplas till det kristna. Men det är framförallt i kontrast till ”de andra” – till det sätt som islam och muslimer beskrivs – som den verkliga nationalismen framkommer, där ligger inte nationalismen ens under ytan utan seglar fritt, med fulla segel, på öppet hav.