Debatten om bibeln, kristna värderingar och svensk migrationspolitik fortsätter, och jag kan inte låta bli att fascineras. Klart är att upprördheten över svensk migrationspolitik är stor inom flera av landets kristna samfund, och att flera ledare från dessa samfund valt att offentligt gå och kritisera regeringens politik (jag skrev kort om det här, och nu finns fler röster att lägga till de protesterandes skara). Joel Halldorf (som hållit fanan högt genom debattens vågor) gör en god sammanfattning av läget och de kristna ledarnas inlägg i ett inlägg på sin Substack Vit rök. Samma Halldorf gav också ett direkt svar på tal till KD-politikern och prästen Hans Eklind som i ett debattinlägg i Expressen fortsatt står fast vid att den strama migrationspolitiken stämmer överens med kristdemokratiska kristna människosyn, och att det är en vansklig sport att citera bibeln för att ge stöd åt sina politiska åsikter. I sin replik menar Halldorf att: ”För att vara ett parti som gärna talar om ’kristna värderingar’ visar sig KD ha spektakulärt låg tilltro till kristendomen som moralisk vägvisare” och att det är ”lite överraskande att höra Hans Eklind beskriva Bibeln som ett sammelsurium av motsägelsefulla påståenden som man absolut inte kan vägledas av.”

Samtidigt som jag håller med Halldorf i sak så tycker jag inte att det är särskilt förvånande. Den debatt vi ser nu, där bibeln och de kristna värdegrunden blir bränsle rakt in i den migrationspolitiska debatten, uppvisar flera för svensk debatt okaraktäristiska drag. Den religiösa aktör som tidigare velat vara del av och tas på allvar i den offentliga debatten i Sverige har behövt att formulera sin religiösa argument i sekulära termer (vilket Marta Axner visar på i sin avhandling från 2013). Men något har hänt med den offentliga svenska debatten, där olika aktörer talar om – och nu också med – religion på nya sätt.

Jag kan inte låta blir att tänka på Carolina Ivansecus begrepp religionisering av politik, syskonbegrepp till politisering av religion, lanserat artikeln Politicised religion and the religionisation of politics (2010). Det båda begreppen har gemensamt är att de försöker teoretisera kring den ökade närvaro och inflytande som religion har fått inom den politiska sfären, och synliggöra hur religion blir objekt eller subjekt debatter om politiserade frågor. Religionisering av politik innebär att institutioner och aktörer, exempelvis företrädare för religiösa samfund, tar plats i den politiska debatten. Religiösa argument börjar då användas i diskussioner som egentligen ligger utanför religionens traditionella ansvarsområde, och som är av rent politisk, social eller ekonomisk karaktär. Den migrationsdebatt som är i centrum för den svenska debatten jag här berör stämmer in både på beskrivningen en politiserad fråga och en debatt som är av politisk snarare en religiös karaktär.

Utöver det övergripande ifrågasättande av sekulariseringsteorin som kommer med både politisering av religion och religionsisering av politik – genom en utveckling som visar på hur religion och politik existerar och påverkar varandra ömsesidigt i det offentliga rummet – menar Ivansecu att det finns ett antal implikationer av denna utveckling. Processer av religionisering av politik innebär en utmaning av tanken på att den västerländska nationens liberala värderingar skulle vara universella och objektiva. Det synliggör att den sekulära liberala statens ideal bara är en specifik uppsättning värderingar bland andra. Detta kan i sin tur innebär att alternativa sätt att se på samhället blir en integrerad del av den offentliga debatten, vilket samtidigt kan relativisera de liberala normer som annars tas för givna och därmed erbjuda ett kritiskt perspektiv på hur de tillämpas i praktiken.

Så tillbaka till Axners slutsatser för 13 år sedan, att religiösa argument hade en väldigt låg närvaro i den offentliga debatten, och jämförelsen med denna debatt där de religiösa argumenten finns i debattens centrum gör att ett teoretiskt begrepp (religionsisering av politik) som tidigare känts svårt att applicera på den svenska kontexten helt plötsligt framstår som en möjlig förklaring till det som händer.

Den strikta separation mellan politiska och religiösa argument som tidigare präglat svenska politisk debatt har börjat lösas upp i och med politiseringen av islam som en problematisk religion i den svenska kontexten, inte minst i relation till migration och integration. I den diskursförskjutning som skett i och med att denna politisering och problematisering av islam ökat, har också ”kristna värden” seglat upp som ett politiskt argument i debatten som ett sätt att signalera nationell identitet och historia (jag diskuterar denna utveckling i dessa två artiklar: Political Constructions of National Identity: Religion in Motions to the Swedish Parliament 2010–2022 (2025) och Religion as a social problem in the Swedish parliament: Constructions of the “religious other” in motions on banning the Muslim veil and call to prayer (2026)). Här finns såklart också andra parallella utvecklingar, såsom pandemin och den ökade psykiska ohälsan som fört fram existentiell hälsa som en resurs för folkhälsan (se Öztürk och Giritli Nygren (2025)) – men tillbaka till migrationsdebatten. Nästa steg i utveckling har varit att den förda politiken har försvarats med och skrivits in i en teologisk motivering. Exempelvis har Karin Berber Neutel och Marianne Bjelland Kartzow (2020) visat på hur företrädare för högerpopulistiska partier i Europa exempelvis argumenterar att det är i linje med biblisk och kristen tradition att hjälpa flyktingar i närområdet och därmed förespråka den egna migrationskritiska hållningen. Ett annat exempel är hur Sverigedemokratiska politiker gick i svarstal – med stöd av Bibeln – när biskop Fredrik Modéus (också med stöd av Bibeln) ifrågasatte huruvida Tidö-avtalet var förenligt med kristna värderingar (jag har skrivit om det här). Och nu senast: Hans Eklind försvarar kristdemokraternas omsvängning i migrationen med att det är att ta ”kristet samhällsansvar” (länk till debatten mellan Hans Eklind och biskop Andreas Holmberg finns i detta inlägg).

Att många politiker ryggar inför denna utveckling är inte konstigt, eftersom den är ett brott med vilka argument som tidigare varit giltliga inom den svenska politiska diskursen. Denna konflikt mellan att både vilja betona ”kristna värderingar” och bibelns argument som stöd för den egna politiken och ogiltigförklara de religiösa argumenten i den politiska debatten (i enlighet med den sekulära ryggmärgsreflexen) är det som jag tror händer i den debattartikel Hans Eklind skrev i Expressen häromdagen, som Halldorf ifrågasätter genom att förvånas över Hans Eklinds låga tilltro till kristendom som moraliskt rättesnöre. I en utveckling där religionsieringen av politiken är en pågående process är det dock svårare att komman undan med argumentet att det aldrig är fruktbart att kasta bibelverser på varandra i en politisk debatt, särskilt om man själv har använt sig av närliggande taktiker.