Jag hittade motionen ”Bokbål i Vetlanda” från 2010 i min genomgång av riksdagsmotioner om religion (som jag skrev om här), som jag inte kunde låta bli att fundera lite extra på. Jag måste tillstå att “Bokbål i Vetlanda” är en av de mer fantasieggande titlarna, bakom den hade det kunnat rymmas en hel roman. Så var nu inte fallet, och det var inte i huvudsak det som min tankemöda lades på.
Istället för en spännande deckare har den socialdemokratiska riksdagsledamoten Carina Hägg skrivit en motion om att politiker bör reagera på brännandet av alla sorters böcker, inklusive religiösa, som ett hot mot yttrandefrihet. Ja, ni läste rätt. Bokbålet är i motionens argumentation inte ett tecken på Sveriges långtgående yttrandefrihet – såsom vi återkommande hört i den nu pågående debatten i samma ämne – utan på motsatsen. “Krav på bokbål är djupt obehagligt då det är ett hot mot yttrandefriheten” står att läsa.
I dagens diskussioner, som ju i första hand handlar om den dansk-svenska högerextrema Rasmus Paludans Koranbränningar under det senaste året, är tongångarna som sagt en annan.
Såhär sa Ebba Busch vid ett partiledarsamtal med tidningen Dagen som hölls i Uppsala pingstkyrka i april 2022, strax efter att de så kallade påskupproren nått sin kulmen.
Låt mig då vara väldigt tydlig, som troende kristen, jag skulle inte uppskatta om någon brände min Bibel. Men jag accepterar att det måste vara så i ett samhälle där vissa värderingar inte är valbara för någon och samma sak måste gälla Koranen. Det är ett stresstest på vår demokrati det som pågår just nu.
Se hela klippet här.
I samband med de senaste koranbränningarna, utanför Turkiets ambassad i januari, uttryckte statsminster Ulf Kristersson på Twitter sin sympati med alla som kände sig illa berörda, men inledde sin tweet med brasklappen “Freedom of expression is a fundamental part of democracy”.
Samarbetespartiet Sverigedemokraternas Rickard Jomshof, tillika ordförande för Riksdagens justitieutskott, tyckte att statsministern tagit för mycket, och kontrade med ett: “Jag tycker inte att man ska göra det, men man får göra det och blir de upprörda, så elda hundra till, då”. Återigen med hänvisning till yttrandefriheten.
I en artikel i Sydsvenskan skriver Kristina Myrvold, gästprofessor i religionshistoria på samma institution där jag huserar, om koranbränningarna i ett större globalt och historiskt perspektiv. Läsvärt!
Myrvold refererar bland annat till Hanna Schmiedel (vilket är samma Hannah som den Hannah Strømmen som tidigare figurerat här):
Hannah Schmiedel, bibelforskare vid Lunds universitet, ser Koranbränningar som en del av högerpopulismens skriftanvändning. Syftet är att provocera fram debatter om yttrandefrihet så att högerextrema krafter kan framstå som företrädare av liberala och demokratiska principer i ett kristet Europa. Detta gör det möjligt att attackera minoritetsreligioner och migrantgrupper vilka framställs som om de saknar dessa principer. Strategierna handlar om att befästa föreställningar om en kristen civilisation som måste försvaras mot underlägsna andra och framför allt hotet från islam. Att bränna skrifter handlar om att skada en föreställd fiende utan att skada några mänskliga kroppar. Schmiedel menar att det är en performativ populism som medvetet sätter yttrandefriheten i centrum för att måla upp bilder om civilisationer i konflikt.
Kristina Myrvold, Sydsvenskan 19 februari 2023
Positionsförflyttningen, där yttrandefriheten inte längre anses hotad av dem som bränner böcker utan av dem som vill stoppa bränningarna, kan på så sätt ses som del av en större rörelse som är sammanbunden med relationen mellan högernationalistiska aktörer och religion.
Det finns såklart en hel rad andra uttalanden från andra politiker man kan lyfta fram, både från 2010 och idag, för att få en mer heltäckande jämförelse. Jag tycker ändå att skillnaderna i argumentation från “Bokbål i Vetlanda” till dagens uttalanden indikerar något intressant, som är del av det skifte i diskursen om religion i svensk politik som jag vill påstå ägt rum under det decennium som förflutit däremellan.