Två saker har fått mig att tänka lite extra på Svenska kyrkan och den politiska debatten senaste dagarna. Dels blev jag intervjuad av Anne-Francoise Hivert som är journalist på den franska tidningen Le Monde häromdagen. Hon skulle skriva ett reportage om ärkebiskop emerita Antje Jackelén, som även tog in perspektivet på relationen mellan religion och politik i det svenska samhället under Antje Jackléns tid som ärkebiskop. Dels så publicerades i förra veckan en artikel i Dagens Nyheter om svenska kyrkans eventuella vänstervridning. 

Det här är ju på intet sätt en ny debatt, men varför beskylls svenska kyrkan så ofta för att vara såväl för politisk som att vara vänstervirden? Utifrån den politiska kontext vi står i just nu så tror jag att svaret påverkas av lite olika aspekter, och behöver ta in en mix av teologi, digitaliering och den ökade synligheten av religion i det offentliga. 

Svenska kyrkan har under Antje Jackelén (och för all del både innan och efter hennes tid som ärkebiskop) varit en närvarande röst i den offentliga debatten, inte sällan i form av ställningstaganden som berör mer dagspolitiska frågor, från Covid till migration. Även om SvKs företrädare själva (från ärkebiskopen och nedåt i graderna) menar att man på ett tydligt sätt gör sina ställningstaganden på teologisk grund, så är det inte de teologiska resonemangen som “går genom rutan”. I dagens sekulariserade samhälle är den teologiska kunskapen generellt låg. Kanske uppfattar den som lyssnar inte ens de teologiska aspekterna om de finns där, eller så har de “tvättats bort” för att göra budskapet mer mottagligt för en sekulär publik. (Marta Axner (2013) skrev om anpassning av religiösa budskap till en sekulär språkdräkt i sin avhandling om religiösa aktörer på svenska debattsidor. Den finns för nedladdning här.) Således, när representanter för SvK exempelvis talar om mer kontroversiella frågor som migration handlar inte diskussionen om de teologiska grunder de baserar sina ställningstaganden på, utan om att de tar politisk ställning och om det är rätt och fel att göra det. 

Teologi spelar roll på fler sätt, såklart. För till syvene och sist så handlar det om hur man teologiskt förstår världen och hur man, enligt sitt teologiska perspektiv bör, agera i den. Här finns det i dagsläget en diskrepans mellan de teologiska tolkningar som dominerar inom Svenska kyrkan och de som exempelvis Sverigedemokraterna ger uttryck för. För de senare så har Tomas Poletti Lundström skrivit utförligt om det, men som en kort sammanfattning så har Sverigedemokraterna länge argumenterat för en folkkyrka med betoning på “folket”. I sitt principprogram från 2019 skriver de bland annat: 

“Den svenska staten kan inte, och bör inte, vara religiöst neutral. Sverige har varit ett kristet land i över tusen år. Kristendomen är intimt sammanvävd med den svenska kulturen och identiteten. Få andra läror och institutioner har varit lika betydelsefulla för formandet av den svenska kulturen som kristendomen och den svenska kyrkan” 

Sverigedemokraternas principprogram, s 17.

I partiets valmanifest för valet till Svenska kyrkan 2017 går det att läsa att ”Kyrkan är en naturlig del av den svenska folksjälen”. Representater från Svenska kyrkan, inklusive Antje Jackelén, har en annan vision av vad “folkkyrka” innebär. Denna diskrepans är båda parter väl medvetna om, och Sverigedemokraterna har bland annat formulerat det som att Svenska kyrkan har ”utvecklats till en politisk vänsterliberal opinionsbildare, där respekten för klassisk kristen tro fått stryka på foten till förmån för socialistiska och liberala politiska ställningstaganden” (i valmanifest SvK 2017). (Citaten är hämtade från min avhandling, där det går att läsa mer om relationen mellan SD och SvK på sid 224-226). 

Det finns mer att säga om den teologiska aspekten, men inte nu. Vad gäller digitalisering så sker idag offentlig diskussioner allt mer på sociala medier. SvK har hoppat på denna utveckling, och försökt att närvara och synas på olika digitala plattformar. Det har gjort det möjligt för fler att nås av kyrkans budskap, men det har också gjort det enklare för fler att ifrågasätta när budskapet inte faller dem i smaken. Antje Jackelén var länge aktiv på Twitter men slutade posta på plattformen på grund av allt hat och hot hon fick motta. Enligt hennes egen utsago handlade mycket om att hon och Svenska kyrkan ansågs ha en alltför positiv inställning till islam. 

För många av dem som engagerar sig i denna diskussion (med mer eller mindre hatiska inlägg) har Antje Jackelén har blivit en symbol för en vänstervridning och för en elit inom Svenska kyrkan. Det här tror jag drivs av den generella politiska utvecklingen, och av religionens ökade synlighet i samhället. Det första har delvis att göra med en ökande populism, som även omfattar synen på Svenska kyrkan. Reaktioner av typen “Svenska kyrkan är svenska folkets kyrka, alltså ska svenska folket bestämma vad Svenska kyrkan ska göra.” blir allt vanligare, vilket vittnar om en intressant syn på Svenska kyrkan och dess funktion i det svenska samhället som jag gärna skulle fördjupa mig mer i. Det får bli en annan gång, men jag har tidigare tagit upp fråga här. Denna utveckling drivs såklart också av Sverigedemokraterans genomslag i den svenska politiken, där deras åsikter hörs allt mer om omfamnas av allt fler. 

Det andra handlar, tror jag, om den att vi allt oftare möter “andra” religiösa symboler och praktiker i det offentliga, vilket har gjort religion till en allt mer politiserad fråga. Och när “deras” religion blir synligare börjar allt fler fundera över sin “egen” religion. I mötet med “andras religion” ifrågasätts tanken om svenskarna som  “världens mest sekulariserade folk”, och för många leder det till slutsatsen att Sverige är ett “kristet land” (för “de andra” är muslimer). Det är delvis, tror jag, det som händer i de siffror som statsvetaren Magnus Hagevi visat på, där andelen som anser sig vilja “satsa på ett samhälle med kristna värden” dubblerades mellan 2014 och 2018, utan att andelen som säger sig vara kristna ökade nämnvärt. Således, i mötet med det främmande söker man efter sitt eget – den svenska kyrkan – men istället för att finna en kyrka som (i enlighet med Sverigedemokraternas vision) främjar “det svenska” så utmanar Svenska kyrkan denna föreställning. Därmed blir den del av en problematisk och vänstervriden elit som pådriver det samhälleliga förfallet.

Men Svenska kyrkan verkligen förändrat sina ställningstanden eller svängt åt det ena eller andra hållet? Ja, är ju ett befogat svar om man ser att Svenska kyrkan ligger i framkant i frågor som rör jämställdhet och jämlikhet i ett globalt perspektiv. I Svenska kyrkan accepteras kvinnliga präster och samkönade par är välkomna att vigas. I ett historiskt perspektiv kan det ses som en svängning, eller färd framåt på en utstakad kurs. Huruvida frågor som rör jämställdhet och hbtqi personers rättigheter är vänster eller höger eller ingetdera är dock en annan fråga. När det gäller frågor som rör migration och liknande så är det som sägs idag sådant som sagts under en lång tid. Därför skulle jag ändå vilja hävda att det snarare är det omgivande samhället som förändrats än Svenska kyrkan, där det som tidigare inte sågs som särskilt kontroversiella ställningstaganden idag blir tydliga statements in i den dagspolitiska debatten.