Igår dömde Malmö tingsrätt koranbrännaren Rasmus Paludan till fyra månaders fängelse för förolämpning och två fall av hets mot folkgrupp.
Paludan har redan meddelat att han kommer överklaga domen, och menar att den endast baserar sig på tolkningar av vad han har sagt och inte på vad han faktiskt sa. I en mening har han helt rätt i den bedömningen. I sitt resonemang har tingsrätten betonat kontexten, och bedömer koranbränningarna som handling i relation till sådant Paludan sagt och gjort gällande islam och gruppen muslimer. Med andra ord, menar tingsrätten, kan man inte säga att det per automatik är ett fall av hets mot folkgrupp att tänka eld på en koran, men att den bedömningen är möjlig om bränningen ackompanjeras av islamofobiska och hatiska uttalanden om islam och muslimer.
I sin kommentar till domen lyfter Civil Rights Defenders upp följande citat från domen som är illustrativt för detta resonemang:
Att skymfa en koran behöver inte innefatta ett uttryck för missaktning av en folkgrupp, men enligt tingsrätten måste Rasmus Paludans hantering av koranen den 16 april 2022 sedd i kontexten av hans uttalanden anses innefatta en straffbar missaktning av folkgruppen muslimer.
Jag instämmer i det resonemanget, att koranbränningen i sig inte kan ses som en isolerad handling utan måste tolkas i ljuset av Paludans uttalade och många gånger extrema retorik mot islam och muslimer. På samma sätt glädjer jag mig åt tingsrättens linje att underkänna argumentet att den framförda kritiken gäller islam som religion och inte gruppen muslimer – vilket Paludan och hans försvar menar. Rättens ordförande, chefsrådmannen Nicklas Söderberg, kommenterar domen så här till Sveriges Radio.
Han säger till exempel att islam är bra på att döda, och tingsrätten kan väl konstatera att islam som sådan inte dödar utan då måste det till dom som tror på islam.
Att markera mot att att islam skulle ha en egen agens, och därmed härleda uttalanden om islam till att också gälla dess utövare – gruppen muslimer – är viktigt. Framförallt i en tid när islamofobiska uttalanden ofta motiveras med likande argument; ”kritiken gäller bara islam, inte muslimer”, ”det är islamismen som är problemet, inte islam” osv. Att, som Paludan, framställa islam som en farlig religion (”islam är bra på att döda”) innebär att också att muslimer bedöms som farliga eller hotande. Att, som Åkersson i sitt moskétal, lyfta fram islamismen som ett samhällshot och samtidigt ge den en ytterst bred definition slår mot den muslim som vill uttrycka sin religiösa tro också utanför hemmets fyra väggar (utan att för den sakens skull vilja omforma samhället till en teokrati).
Att tingsrätten markerat att yttrandefriheten har gränser är välkommet. Vi får se om domen står sig i sin väg uppåt i rättssystemet.