På frågan om man kan vara troende muslim och samtidigt svensk svarar hon: – Nej.
Hon som svarar ”nej” är Denice Westerberg, ordförande i det sverigedemokratiska ungdomsförbundet Ungsvenskarna. Utdraget är hämtat från en intervju med Westerberg i Aftonbladet, publicerade den 5 juni.
Svaret är i sig inte särskilt förvånande för den som följt den svenska politiken. Trots det är det värt att uppmärksamma. Nej, man kan inte vara troende muslim och svensk samtidigt – det är ett påståendet med konsekvenser för alla de hundra tusentals människor i vårt land som definierar sig som troende muslimer, men som möts med en axelryckning.
För mig är detta kärnan i varför jag valt att lägga så mycket tid och energi på att försöka synliggöra och förstå förskjutningarna i den politiska diskursen. Gränsen flyttas hela tiden, via böneutrop och olika former av slöjbärande, till att vi nått den punkt då politiska företrädare kan sitta i de största svenska mediesammanhangen och säga att man inte kan vara muslim och svensk samtidigt. Nu har vi lämnat krumbukterna om det är islamismen som är på tvärs med Sverige, nu är det den vanliga troende muslimer som utmålas som problemet.
Politiska uttalanden får politiska konsekvenser, och här finns både möjliga konkreta förslag och beslut att fatta om de som har dessa åsikter hamnar i en position där de sitter på beslutsmakten. Det får också konsekvenser för hur människor på alla andra nivåer i samhället behandlar muslimer de möter. Och det får, såklart, konsekvenser för den som pekas ut – för alla muslimer som blir en legitim måltavla, som misstänkliggörs och framställs som ett problem. Som definiera primärt genom sin tro, en tro som dessutom grundligt dragits i smutsen i de senaste 15 årens offentliga debatt.
Måhända är det ett uttalande som på ett forskningsmässigt är intressant. På det mänskliga planet är det rakt igenom sorgligt.